Klimatfrågan

Läser om klimatet. Oroas. Det skaver. Greta. Trump. Högern. Nationalisterna. Förnekarna. Massrörelsen.

Hur ska det gå?

En opinionsartikel i New Yorker påtalar: när ska vi sluta låtsas? Låtsas att det inte är för sent, menar skribenten Jonathan Franzen. Optimisterna som talar om att nå mål som redan är körda enligt Franzen. Det går inte att vända, trots alla åtgärder går det för sakta, kanske är det omöjligt att stoppa den enorma klimatförändring som har inletts. För många som vägrar, som arbetar emot, som inte går att nå med rationella argument.

Deppigt, jo. Men, skribenten har en poäng. Lite av bryta ihop och komma igen. Börja ställa om för den katastrof som kommer, även om inte alla drabbas och inte alla lika mycket. Att fortsätta försöka minska utsläppen av koldioxid även om det är för sent att stoppa apokalypsen. För att det är rätt. Det rätta. Om det ger lite effekt i fördröjt kaos så är det värt, menar Jonathan Franzen.

Intressanta tankar här om att värna det civiliserade samhället som klimataktion:

In times of increasing chaos, people seek protection in tribalism and armed force, rather than in the rule of law, and our best defense against this kind of dystopia is to maintain functioning democracies, functioning legal systems, functioning communities. In this respect, any movement toward a more just and civil society can now be considered a meaningful climate action. 

Annonser

En grabb till kom in i mitt liv

Det har varit några intressanta veckor.

Jag och mina barn blev efter några om och men kontaktfamilj till en ung kille från Afghanistan.

Innan jag tog steget och anmälde mig till detta, gick jag en längre tid och tänkte ”man borde”, men samtidigt ”inte kan jag” och ”säkert andra som gör det bättre”.

Sedan kom tidningsrubriker och tv-inslag om hur unga afghanska killar mår så dåligt i Sverige att de tar livet av sig.

Det fick mig att inse. Det lilla jag kan göra, är att vara jag. Att vara en människa som öppnar min värld för en ny ung ensamkommande kille. Att öppna mitt hjärta, och mitt hem.

Så nu har jag gjort det. Har haft två möten med honom, en 17-åring från en, vad jag förstår, mindre stad i Afghanistan. Vi har promenerat, pratat, fikat.

Hans berättelse, som han lägger fram på imponerande bra svenska, är i mångt och mycket hjärtekrossande.

Det är en kille av många som lämnat svåra förhållanden, upplevt mödor och skräck som ingen oavsett ålder borde tvingas genomgå. Han har bett för sitt liv över hundra gånger under resan till Sverige, berättar han. Sträckan han reste gick genom så många länder att vi fick ta fram kartboken och peka ut rutten. I lastbil och bil och till fots, genom Afghanistan, Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland… och hela vägen genom Europa, till Stockholm. Passagen mellan Iran och Turkiet gjordes under 14 timmars fotvandring över gränsen. Han åkte den livsfarliga sträckan över havet med gummibåt till Grekland.

Det är en kille med mycket nära till skrattet. En artig och trevlig pojke i övre tonåren. Men när jag frågar honom för mycket om hans familj och hur han mår, så får han nära till gråten. Det finns mycket sorg där inne.

Det är en del av världen som kommit hem till mig, och det är bara att hänga med och göra så gott man kan. Det duger långt mer än att inte göra någonting.

Det här som jag nu gör, gör jag helt ideellt. Det finns ingen vinning i det för mig, ekonomiskt. Men det finns ofantligt mycket att vinna på en rad andra plan. Jag och mina barn får ta del av en verklighet som vi inte kan blunda för. Och i bästa fall kan vi få vara med och stötta en ung person i en svår situation – kanske blivande svensk – att nå sina mål i livet. Han har högt uppsatta mål med utbildning till avancerade yrken.

Kanske är det här också, eller jag vet att det är, mitt sätt att agera i en kritisk tid. När vi står vid ”the crossroads” och har att välja. (Den här sekvensen älskar jag, ur Scent of a Woman).

Att visa var jag står, att kämpa emot den flod av främlingsfientlighet, hat och lögner som tyvärr är en del av vår samtid. Jag tar ställning genom en egen handling emot rasism, Sverigedemokraterna, nazism och allmän oupplyst inskränkthet – genom att ge av mig själv till stöd för en människa som sökt en bättre framtid i vårt trygga land.

Mycket bra också

Jo, jag har så smått tänkt på det här året, 2016.

När vi pratar om det allmänna året som varit, så finns mycket tråkigt och dystert. Stora motgångar politiskt, mänskligt lidande i världen, ökade spänningar mellan länder och mellan folk i samma land. Klimatet… och så vidare, och så vidare.

Jag tänker på mitt eget år.

Det har varit tufft delvis, ja visst. Har flyttat flera gånger, ovisshet och stress kring bofrågan.

Men jag har också gjort lite lemonad av citronerna, så att säga.

Jag har satt upp mål, gjort nya saker som jag längtat till lång tid. Och genomfört dem.

  • Jag har varit i USA.

  • Jag har cyklat mer, snabbare och längre än jag någonsin tidigare gjort. Och det har gjort mig gott att satsa på cyklingen, verkligen. Inte på någon högre nivå förstås, men i min värld en vassare satsning än tidigare.

  • Jag har varit i Finland med pojkarna (hade i princip aldrig varit dit tidigare, utom ytterst kort).

  • Jag har varit på en överväldigande Ullevi-konsert med Håkan Hellström.

  • Jag har varit på en upplivande syskonhelg till fjälls i våras. Det har aldrig hänt tidigare.

  • Jag har tecknat upp mig för köp av en lägenhet, en egen bostad som blir min inom ett par månader. En trygghet, en bas, en punkt i tillvaron där jag är den som väljer hur jag ska göra. Och där jag ska göra allt för att mina barn ska må bra när de är med mig.

Se där. Några saker som hänt, stora saker på olika plan.

Det finns saker att se fram emot nästa år. Jag ska börja fundera på vilka mål jag ska sätta upp.

Inom cyklingen, finns några givna. Men i övrigt – ja, en egen liten stuga är ju en dröm. Men jag behöver få en ekonomisk långsiktighet först i mitt nya boende. Det kommer, det ordnar sig.

Det har jag genom åren ofta haft som måtto, måhända låter det ansvarslöst men känns befriande när ångest börjat försöka slå klor i mig:

Det ordnar sig.

Vem kan dra vitsar för en gråtande publik?

Citatet i rubriken läste jag just i artikeln om ett eftervals-samtal på scen med Stephen Colbert och John Oliver. Detta förstås med anledning av det förfärande men tyvärr sanna resultatet i USA:s presidentval. Kvällen för valvakan var en kväll som tog en ände med förskräckelse, tycker många – men inte alla förstås. Men att vara talkshow-värd inför en publik som börjar gråta, var inte så lätt…

Jag har fortfarande väldigt svårt att fatta att det som hände,verkligen hände. Förstå då chocken som ännu förlamar stora delar av USA:s befolkning…

Jag återkommer i ämnet. Tills vidare gläds jag åt att satiren, som i fallet Saturday Night Live (tyvärr svår att se på webb utanför USA), är så vass och bra att den tillträdande presidenten är rasande. Sådant är bra för ett demokratiskt samhälle. Och när en arg president (snart) vill börja förbjuda humor som går honom emot, då blir det extra tydligt att fel person fick jobbet på toppen.

Och jag älskar att Alec Baldwin (nedan) är så kaxig mot Donald Trump. Verkligen älskar.

//giphy.com/embed/3o7TKG7mFE5HDQvC36

via GIPHY

Verkligheten otroligare än dikten

Hemstaden med sitt storhetsvansinne bland politiker och toppchefer gör ständigt nya framsteg för att överraska sina kritiker.

Nu ska hela Nolia-området flyttas

Tur är att det finns kreativ satir i stan, om än illa omtyckt förstås av de som häcklas.

Här är senaste inlägget av Facebook-sidan ”Umeå meme-huvudstad 2018”. Om en generös kommunsponsring av ett förlustdrabbat gitarrmuseum…

Läsvärt om hur kommunalråd skyller dåliga satsningar på media: Medierna bär skulden – vem annars?

Det här med Trump

Följer som alla andra med spänd oro turerna kring det stundande presidentvalet i USA. Oro för hur det ska gå om en majoritet amerikaner väljer att missnöjesrösta på den galne populisten Donald Trump i stället för att rösta på den enda normala och seriösa kandidaten, Hillary Clinton.

Så här skrev Västerbottens-Kurirens politiske chefredaktör Ola Nordebo om Clinton häromdagen:
Om man räknar in sådana obetydliga faktorer som kunskap, kompetens, erfarenhet, omdöme och balans, är hon en av de bästa kandidaterna i ett amerikanskt presidentval på länge.
En som alltid vettig analys av en som alltid sansad ledarskribent.

Nu kanske han har gjort en  avgörande fadäs i och med kritiken mot en stupad soldats föräldrar – i USA har jag förstått att man håller sina ”krigshjältar” högt, dem trampar man inte på. Skriver ordet inom citationstecken, i min värld så är ordet krigshjälte mer något som man använder för att rättfärdiga att unga människors liv spills – att de inte spills i onödan, så att säga. Att familjen som blir kvar med sorgen får en postumt medaljerad krigshjälte att sörja…

Det enda rimliga är att Hillary Clinton  vinner – men vad i USA är rimligt… Ett så mångfacetterat land, med så många motsägelser och så stora klyftor. Det som jag har svårast att förstå är hur även de mest ointresserade och lågutbildade kan låta sig duperas av en sådan skojare som Donald Trump. Jag förstår det inte. Han försöker inte ens bete sig välpolerat. Han är bara plump, Trump.