Tomheten vid avresa

Vägen går alltid vidare….

Har tänkt på det flera gånger senaste åren. När jag skjutsar ett barn till en resa, en flight eller buss/tågresa. Den tomheten som kommer direkt efter att barnet lämnat mej. Där jag går tillbaka till bilen ensam. Oron, maktlösheten.

När sonen full av resfeber beger sig iväg, medan jag släpper taget – igen.

Det handlar om det. Man släpper taget lite mer hela tiden. Som förälder. Man ger dem eget utrymme, tappar lite av kontrollen. Som det ska vara.

Det är bara en inställning i ens huvud tror jag. Efter alla år av koll på sina barns alla steg i livet, får man inse: det är allt mer över. Sakta driver de iväg, för varje år lite längre bort från ens synfält.

De kommer tillbaka förstås, både från den konkreta resan och i ett större perspektiv.

Men man får hitta sina nya roller i livet. Blir lite mer som jämlikar, märker jag, med äldste sonen som blivit myndig. Gör egna planer – utom föräldrars kontroll.

Livet rullar vidare och det kommer alltid nya överraskningar. Deras resa har börjat.

Det är fantastiskt att se, att få vara med om.

(Jo, jag skrev lite liknande tankar för inte så länge sedan)

Annonser

Ett makalöst år ändå

Jag har tänkt flera gånger om det här året som var 2018, att det var ett bra år.

Det har hänt mycket. Jag har gjort mycket. Det har mestadels varit bra saker.

  • Gjort en fjällvandring med äldste sonen till Kebnekaises, om inte topp så midja…
  • Deltagit i en triathlon-motionstävling för första gången (simma, cykla, springa).
  • Sett Lars Winnerbäck spela live i piskande regnstorm.
  • Cyklat en fantastisk fjälltävling i ett hett soligt Härjedalen (på hemvägen körde jag genom ett åskväder som nog inledde skogsbrandsommaren).
  • Lärt mig nya saker på jobbet som varit kul och utvecklande (videotrix främst).
  •  Skaffat mig en ny heldämpad cykel som lyfter min skogscykling rejält.
  • Och så det mest fantastiska – jag har träffat en kvinna som jag bara tycker allt mer om, som jag tror det kan bli något långvarigt ihop med. Det hände liksom bara (nåja, med viss hjälp av dateforum) och har rullat på. Jag vet inte vart det bär, det kan vara en fin tid som tar slut eller en tid som inte vill se någon ände.

Fantastisk passage under Fjällturen mellan Funäsdalen och Ramundberget ser ni nedan vid 14 minuter! (Inte min film och mitt Youtube-konto, för kännedom, jag lånar bara!)

 

 

Restestet check

Var på vift i helg med den tjej jag nu känt sedan snart ett halvt år – jisses vad tiden går!

I alla fall, det har utvecklats till en intressant och givande relation (det lät lite väl kallt och kliniskt, egentligen kunde jag använda större ord men det får räcka här och nu). Om än med lite svårigheter att hinna ses och spendera tid ihop.

Men i helgen åtgärdade vi det! En lång bilresa till fjälls utan barn, två stugnätter i liten fjällby, och lite fjällvandring ihop. Och det gick hur bra som helst. Varför inte? Men man vill ju känna att det funkar att umgås intensivt också. Och det gjorde det. Vi hade kul och mysigt, var vänner även på hemresan genom länet på väg mot kusten. Hade kul! Skrattade mycket. Jag blir glad av henne.

Men tid att ses… ja det är inte lätt att få ihop. Ändå bor vi i samma stad. Men olika faktorer försvårar.

Det gäller att vara positiv och se möjligheterna. Det finns inget annat.

Här och nu. Vi löser det. Om vi vill.

I rörelse

Fick infallet att läsa upp Karin Boye för min 17-årige son i ett litet fjälltält vid Kebnekaise. Det var fint (tyckte åtminstone jag…).

Tyckte just raderna passade oss, om att man sover bäst på platser där man bara vilar en natt. (Jag sov visserligen halvrisigt på knöligt underlag, och det var två nätter vi tältade där, men gillar idén ändå).

I rörelse av Karin Boye

Första versen uppläst av poeten själv.

Resandet

Det är den tiden på året när folk reser bort. Långt bort, Hawaii, eller mer vanliga resmål som Grekland och Spanien. Instagram och Facebook flödar av bilder.

Jag är inte i position ekonomiskt att göra sådana resor. Kanske något i resväg går att genomföra nästa sommar, eller nästa höstlov.

Det är svindlande vilka ekonomiska murar som rest sig efter en separation. Menar: folk reser bort flera gånger per år med sina familjer. Sportlov i fjällen, påsk med kanske, utlandsresa (all inklusive) på sommaren, Londonweekend på höstlovet, en liten extratripp på nyåret…

Kanske 100 000 kronor? Det handlar om stora summor som ska sparas in under arbetsåret. Hur klarar man det?

Jag vet ju egentligen. Man sparar. Även barnbidraget. Man håller ihop, separerar inte. Man bor i hus som man köpt för åratal sedan. Dyrt då men billigt idag, om man jämför. Man bor i sina föräldrars stugor och bjuds med på föräldrars firarresor när de fyller jämnt.

Men viktigast kanske: Man har delade kostnader, dubbel inkomst. Det blir över, går inte bara jämnt ut varje månad.

Det är billigt att hålla ihop.

Men.

Det är många som inte kan, vill eller borde hålla ihop. Det är inte bara ekonomi det handlar om. Och fasen innan man når hyfsad ekonomisk balans igen kan bli långvarig.

Det är många som inte har de här resvanorna. Jag ser det omkring mig. Bra folk som stretar på, hälsar på släkten och gör inrikes resor – eller stannar hemma på loven och turistar i närområdet. Jag är ju sådan själv. Kollega sa att man får resa med ett barn åt gången. Det finns fördelar med det också. Nära kontakt till exempel.

Sedan är ju det hysteriska resandet ett problem i sig. Det är inte hållbart för vår värld.

I sommar blir det släktbesök med midsommarfirande i norr. Det blir fjälltur med son. Det blir någon cykeltävling för egen del i hittills okända norrländska fjällmarker. Lite så. Inte så storslaget, men jag hoppas på några fina dagar på strand vid hav också. Lite hemmaturistande och cykling. Sedan är jag ganska nöjd. Fyra veckor går undan.

Sedan har jag ju en spännande situation

med en annan fin person,

någon som kommit in i min zon

– det kan rentav bli till en relation…

Så jag klarar mig. Jag klagar inte. 😉

At the end of the day, all I want is to love and be loved….

Arv, val, slump, vilja – Tjacket

Man tänker ibland i banor om varför det blev så här?

Och det finns ju så många svar. Och så många saker som i vissa fall går att välja eller ändra, i andra fall inte alls går att justera i efterhand.

Varför kom det sig så att jag och en av mina systrar lever så olika liv, ekonomiskt? Hon med familj har råd att unna sig allt, framstår det som i alla fall. Jag och min familj kan inte det, långt därifrån.

Hon valde tidigt en tekniskt inriktad utbildning, har jobbat inom högre tjänstemannabranschen stor del av livet, tjänar bra.

Jag valde att bli journalist, ett yrke man väljer utan stora utsikter om att nå rikedom, snarare för att man vill något: skriva, påverka, vara kreativ.

Hon var smart. Och har en annan begåvning än jag, definitivt.

Men så tänker jag på annat. Hennes, deras liv har andra bekymmer. Just de bekymren har inte jag och de mina. Vi har våra saker att grubbla på, de har sina.

Men man glömmer lätt det. När man ser sina anhöriga göra spännande resor, ha nya fina grejor, satsa på sporter och upplevelser som man själv aldrig har marginal nog att lägga slantarna på.

Och visst har vi haft olika förutsättningar i livet, men det går inte att säga att någon haft sämre eller bättre. Det har varit olika, blivit olika, av många olika skäl. Och jag tycker mycket om henne såklart.

En faktor som spelar stor roll ekonomiskt är ju detta att leva ihop, att bygga en stark ekonomi tillsammans, och aldrig rasera den. Att jobba mot samma mål, satsa gemensamt.

Där har jag definitivt inte en chans längre. Man får börja om, bygga från grunden, försöka ta ikapp det som inte går att ta ikapp. Kämpa vidare. Prioritera om. Välja annat. Välja bort.

Det är välja bort som känns så tråkigt och så grymt mot de underbara förväntansfulla längtande barn man har ansvaret för.

Antingen väljer man bort (resor till exempel) så att de drabbas, blir besvikna, avundsjuka på andra. Eller så väljer man (att köpa något till dem) så att det påverkar den egna tillvaron (jag får skippa saker för att barnen ska få).

Jag pratar med dem om vad de har. Lite för att de ska tänka att det kunde vara så mycket värre. De har vad de behöver. Det finns barn som farit illa, som de är jämnåriga med, där familjerna är trasiga, kaos.

Livet. Det är livet. Att välja, välja bort, att väljas och väljas bort. Och en massa annat där emellan och utöver det. Såklart.

* * *

Nya året kommer. Det gamla försvinner.

Jag väljer att tro på lösningar. Det finns inget annat.

Vi kämpar vidare och söker möjligheterna. Jag, barnen, och de människor jag trivs med och gillar.

Kanske finns det någon där ute som jag ännu inte träffat, som kommer att betyda mycket för mig.

Kanske inte.

Jag undrar om nån älskar mig
som jag inte känner till
Som inte vågat säga nåt
Nej säg inte om det stämmer
Det är tjacket jag går vidare på
Att det ändå skulle kunna vara så

En burk ravioli

Jaha, en burk ravioli. En tom burk ravioli, på väg till återvinningen i soprummet här utanför min bostad. Det är vegetarisk ravioli.

Varför lägger jag ut den i min blogg? Jag ska förklara.

Den här burken har färdats flera mil, buren av mig i ryggsäck. Den har varit med på en tvåmilavandring ut i fjällen, sedan lika långt – eller faktiskt lite längre vandring – tillbaka. Totalt 42 kilometer.

Den var med som en garanti för att jag och mina ungar skulle bli mätta när det var lite jobbigt. Eller: så att jag skulle få mat om barnen behövde det övriga som var med i ryggsäcken. Eller om äldste sonen, som tyvärr inte kunde följa med i slutänden, var hungrigare än vi andra.

Man vet inte så noga, när man går på en lång och ganska tuff fjälltur med barnen för första gången. Och en konserv med ravioli funkar, varm som kall, när det kniper.

Men den här burken räckte och blev över.

Vi kom hem. Packade upp grejor och rester av matsäcken. I lägenheten väntade den äldre son som varit sjuk och fått stanna hemma. Men han började bli frisk. Och aptiten hade kommit tillbaka. Den är stor, aptiten hos en sportig 16-åring, kan upplysas.

Så en eftermiddag – så där lagom olämplig tid mitt emellan en vuxens inrutade tider för lunch och middag – blev sonen hungrig. Jättehungrig. Han gjorde nudlar, stekte ägg. Käkade. Sedan såg jag att hela burken med ravioli också slank ned. Det var ingen liten burk. Men han tömde hela.

Det var ju bra, tänkte jag. Och skrattade lite åt att jag kört denna burk från Västerbottens kust till Norrbottens fjäll, haft med den i båt, burit den på ryggen dit och tillbaka, åkt båt med den igen, kört bil hem igen. Och där blev den slukad i ett nafs.

Det är roligt, när man tittar lite närmare på livets små egenheter. Så mycket som händer som förefaller slumpmässigt och meningslöst. Men kanske var det meningen ändå att min tillfrisknande son som inte fick följa med till fjälls, och som raviolin delvis var tänkt till, fick sluka den när vi kom hem.