Schweiz

Minns en sådan stund. Resan till Schweiz som aldrig blev av.

Mina föräldrar fick en idé när jag var 7-8 år. Vi skulle åka till Schweiz och hälsa på släkt.

Som fantasin började spela, drömmar om resan, förväntan, stolthet, spänning, längtan.

Så kom beskedet. Det blir för dyrt. Det blir ingen resa.

Jag minns besvikelsen. Stor stor besvikelse.

Jag tänker att mina föräldrar kanske satt och spånade resplaner över en flaska vin en helgkväll, och barnen tog det som ett löfte. Men verkligheten kom ikapp.

Jag kan tycka att man inte ska komma med runda löften till sina barn om det inte går att hålla dem.

Det skapar misstro och besvikelse. Bitterhet kanske.

Nu är jag själv förälder och vet att saker kan hända och planer kan ändras.

Jag kanske har gjort liknande misstag. Men tyvärr har nog mina barn lite lärt sig att de inte kan förvänta sig några utlandsresor av pappa numera. De resorna får de fixa själva när de är stora nog.

Äldste sonen gjorde just detta. Har rest längre bort än sin pappa – med mycket bred marginal längre bort. Han fixade det på egen hand. Bra gjort.

Jag kom att tänka på Schweiz igår. Kollade upp. Det går att åka tåg dit med bara två byten, från Malmö till Zürich – åka på morgonen, framme på kvällen!

Kanske nästa sommar? Post-covid19…

Sommaren – hur blir den?

Vad blir det av sommaren? Vilka planer är det någon vits att göra upp?

Jag vet något. Jag vill vara i fjällen igen. Om så ingen annan hänger på, så fixar jag det själv.

Det skulle räcka så. En vecka med vandring, tältning, stugboende.

Sedan kan jag vara hemmavid resten av semestern. Göra lokala upptåg. Hemester.

Allt som nu rivs ner ska byggas igen

Kort bara. Jag har inte tid. Men jag ville skriva.

Det är mycket som vi tagit för givet som nu rasar, förfaller, förändras, försvinner, förintas.

Man läser om det överallt. Företag friställer folk, varnar och varslar, håller inte ut länge till.

Mycket kommer att rasa. Värden försvinna. Folk drabbas, hus och hem och livet som vi kände det – förändras, försvinna, förintas. Folk dör i pandemin och de som lever kommer att få se livet kastas omkull. Många av dem, av oss, i alla fall.

När jag såg en reklamfilm från STF förstod jag det i mitt hjärta. Denna organisation som jag växt upp med och som jag regelbundet är medlem i, vädjade: swisha, vi går under.

Det är inte värdigt att behöva tigga, men även STF, en folkrörelse som stått stadigt i folkrörelse-Sverige i hundra år, ser slutet närma sig.

Vad gjorde jag? Jag blev medlem, igen. Det kändes värdigare än att swisha in en slant till ett svart hål. Går vi under så gör vi det tillsammans, så tänkte jag.

Och så tänkte jag på att jag ska gå i fjällen i sommar och bo i STF-fjällstuga när de öppnar igen, efter coronastängningen av säsongen som just nu genomförs.

Det kommer en tid efter denna katastrof. Det kommer nya idéer, nya krafter, nya gemenskaper, som bygger något nytt. Alltid något nytt.

En syster skrev ikväll att den här krisen får oss att omvärdera vår livsstil, det som tagits för givet är inte givet och oföränderligt. Att resa, till exempel.

(Uppdaterar: hör av son om kompis vars far inte mår bra – framgångsrik lokal företagare som drabbats av motgång. Det här är bara början…).

Minns det som igår, min vän

Årtionde som gått igen. Vad minns man? Vad hände?

Ja, när jag gick in i detta tiotal hade jag ingen aning. Inte den blekaste. Om hur det skulle se ut den sista december 2019. Med livet. Med mig. Med familjen. Med boendet. Med måendet. Med ekonomin. Med – ja, allt.

Så mycket som hänt. Bra och mindre bra. En del jobbigt, men man får se det positivt. You win, or you learn. Typ.

Några av de största milstolparna…. men det är ju så mycket, så mycket. Nä, jag ska inte göra en lista, eller… jo kanske ändå. Här är några händelser eller minnen.

Separationen från mina barns mamma var ju en tung historia. Idag har jag fått distans till det svåra och smärtsamma, och har haft turen att ha en ny relation som jag vågar tro på igen. Men det tog några år.

Har gått från husägande till att vara bostadsrättsinnehavare.

Jag låg på sjukhus en vecka och hade en ganska tuff och omtumlande upplevelse kring det. Liv och död, man blir medveten om de motpolerna, när man varit väldigt sjuk och tar sig igenom det.

Mina pojkar har vuxit och är på väg ut i livet. En är redan där och lämnar mig snart för andra äventyr på andra platser, de andra är på väg ditåt. Man blir ödmjuk, tårögd, tacksam, imponerad, lycklig, orolig – allt på samma gång.

Jag har gjort resor både långt och kort, som alla har bidragit till att vidga mina vyer och mina sinnen. Så mycket mer man vill göra.

Jag har haft roligare med mina syskon än jag trodde att jag skulle kunna ha, i samband med våra 50-årsfiranden. Jo, jag fyllde ju också jämnt nyligen.

Jag har fått se mina föräldrar åldras allt mer, är tacksam över att de är kvar och lite sorgsen över vad åldrandet gör med dem. Men många har inte haft den turen att ha föräldrar som hänger med än och med god marginal har passerat de 80.

Jag har fått göra fjällvandringar med mina söner i olika sammanhang, något jag längtat efter mycket och som de verkar ha tyckt varit något värt att göra om. Den känslan av naturens storhet som jag vill ge dem, jag tror jag lyckades med något där!

Jag har fått ett intresse som varit väldigt mycket värt och viktigt under en turbulent tioårstid i mitt liv – cyklingen. Jag har rest på olika tävlingar och utmanat mig själv, jag har stärkts under svåra perioder av att fokusera på träningen, jag har vässat mina färdigheter i att rulla på två hjul över stock och sten.

Bytte jobb efter en lång tid på samma ställe – omtumlande och nyttigt.

Gjorde några nya musikerfarenheter: både livekonserter med kända artister (som Håkan Hellström) och upptäckte nya artister (som The Tallest Man On Earth).

Det hände en del annat förstås. Men spontant och på kort tid, är de här sakerna viktiga i mitt liv de senaste tio åren.

Nu blickar jag framåt. Oroas av klimatproblemet och den politiska utvecklingen. Men inställningen är optimistisk. Det blir bättre och bättre. Jag är övertygad om det. Efter regn kommer alltid sol igen. Keep on moving!

Tiden är en flyktig vän, men den läker våra sår…

Le Big 50

Man har fyllt jämnt.

Halvtid i livet – men det vet man ju aldrig så klart. Man är glad att vara kvar än i denna ljuva krångliga härliga vemodiga farliga mysiga värld.

Firats med både långresa och kortare. Och av jobbet.

Nu får det bara bra med det. Men det blev riktigt bra.

Känns okej. Känner mig stärkt av det.

Umgåtts och upplevt mycket med min flickvän på Italienresa, och med syskon på helgtripp i närområdet.

Gott så.

Tomheten vid avresa

Vägen går alltid vidare….

Har tänkt på det flera gånger senaste åren. När jag skjutsar ett barn till en resa, en flight eller buss/tågresa. Den tomheten som kommer direkt efter att barnet lämnat mej. Där jag går tillbaka till bilen ensam. Oron, maktlösheten.

När sonen full av resfeber beger sig iväg, medan jag släpper taget – igen.

Det handlar om det. Man släpper taget lite mer hela tiden. Som förälder. Man ger dem eget utrymme, tappar lite av kontrollen. Som det ska vara.

Det är bara en inställning i ens huvud tror jag. Efter alla år av koll på sina barns alla steg i livet, får man inse: det är allt mer över. Sakta driver de iväg, för varje år lite längre bort från ens synfält.

De kommer tillbaka förstås, både från den konkreta resan och i ett större perspektiv.

Men man får hitta sina nya roller i livet. Blir lite mer som jämlikar, märker jag, med äldste sonen som blivit myndig. Gör egna planer – utom föräldrars kontroll.

Livet rullar vidare och det kommer alltid nya överraskningar. Deras resa har börjat.

Det är fantastiskt att se, att få vara med om.

(Jo, jag skrev lite liknande tankar för inte så länge sedan)

Ett makalöst år ändå

Jag har tänkt flera gånger om det här året som var 2018, att det var ett bra år.

Det har hänt mycket. Jag har gjort mycket. Det har mestadels varit bra saker.

  • Gjort en fjällvandring med äldste sonen till Kebnekaises, om inte topp så midja…
  • Deltagit i en triathlon-motionstävling för första gången (simma, cykla, springa).
  • Sett Lars Winnerbäck spela live i piskande regnstorm.
  • Cyklat en fantastisk fjälltävling i ett hett soligt Härjedalen (på hemvägen körde jag genom ett åskväder som nog inledde skogsbrandsommaren).
  • Lärt mig nya saker på jobbet som varit kul och utvecklande (videotrix främst).
  •  Skaffat mig en ny heldämpad cykel som lyfter min skogscykling rejält.
  • Och så det mest fantastiska – jag har träffat en kvinna som jag bara tycker allt mer om, som jag tror det kan bli något långvarigt ihop med. Det hände liksom bara (nåja, med viss hjälp av dateforum) och har rullat på. Jag vet inte vart det bär, det kan vara en fin tid som tar slut eller en tid som inte vill se någon ände.

Fantastisk passage under Fjällturen mellan Funäsdalen och Ramundberget ser ni nedan vid 14 minuter! (Inte min film och mitt Youtube-konto, för kännedom, jag lånar bara!)

 

 

Restestet check

Var på vift i helg med den tjej jag nu känt sedan snart ett halvt år – jisses vad tiden går!

I alla fall, det har utvecklats till en intressant och givande relation (det lät lite väl kallt och kliniskt, egentligen kunde jag använda större ord men det får räcka här och nu). Om än med lite svårigheter att hinna ses och spendera tid ihop.

Men i helgen åtgärdade vi det! En lång bilresa till fjälls utan barn, två stugnätter i liten fjällby, och lite fjällvandring ihop. Och det gick hur bra som helst. Varför inte? Men man vill ju känna att det funkar att umgås intensivt också. Och det gjorde det. Vi hade kul och mysigt, var vänner även på hemresan genom länet på väg mot kusten. Hade kul! Skrattade mycket. Jag blir glad av henne.

Men tid att ses… ja det är inte lätt att få ihop. Ändå bor vi i samma stad. Men olika faktorer försvårar.

Det gäller att vara positiv och se möjligheterna. Det finns inget annat.

Här och nu. Vi löser det. Om vi vill.

I rörelse

Fick infallet att läsa upp Karin Boye för min 17-årige son i ett litet fjälltält vid Kebnekaise. Det var fint (tyckte åtminstone jag…).

Tyckte just raderna passade oss, om att man sover bäst på platser där man bara vilar en natt. (Jag sov visserligen halvrisigt på knöligt underlag, och det var två nätter vi tältade där, men gillar idén ändå).

I rörelse av Karin Boye

Första versen uppläst av poeten själv.