Vemod, sommar

Återigen. Skolavslutningar. Sommaren kommer. Vemod. Glada barn. Rastlöshet.

Det är en intensiv tid för föräldrar nu. Skolan slutar och sommaren börjar.

Förväntningarna, längtan efter äventyr.

Medan föräldrarna ska jobba, är barnen lediga.

Det är klart att det inte blir perfekt då. Men vi hoppas det blir bra ändå.

Sorgen i hjärtat över att man inte kan  ge barnen allt de vill.

Men det blir okej ändå.

Jämförelsesjukan. Alla andra som… gör saker. Bilder i sociala medier. Solresor, stugliv.

Familjerna som på skolavslutningsdagen lägger upp bilder från poolen i ett varmt land någonstans.

På Skolavslutnings-Dagen.

Jag tycker att det är lite oförskämt faktiskt.

Gillar det inte. Det här att ”vi passar på att åka iväg” innan skolan  slutar. Antagligen för att resorna var aningen billigare då.

Medan de allra flesta familjer faktiskt fullföljer skolan först, sedan tar semester och reser och har sig. I normal god ordning.

Jag läste filosofi en termin en gång i förhistorien. En av de filosofiska teorierna (av Immanuel Kant) – det kategoriska imperativet – säger ungefär: handla så att du vill att din handling kan upphöjas till en allmän lag. Läs mer här.

Vi prövar det på skolavslutningsexemplet. Om jag reser iväg innan skolavslutningen, och accepterar att alla andra gör det också – vad händer då? Det blir ingen skolavslutning. Ingen kommer att vara där, utom personalen.

Känn på den, ni skolavslutningsskolkare…

Annars så var det förstås en vacker dag med tår i ögonvrån och Den blomstertid nu kommer i kyrkan. Allt gott, slutet gott, nu börjar sommaren.

Glädjen bland barn som ser fram mot sommarlovet går inte att ta miste på.

Det är en glädje man själv blir glad av. Ska försöka glömma alla de andra sakerna som jag började med att rada upp.

Annonser

Andas

Har tagit en helg till fjälls.

Träffat föräldrarna.

Och andats. Laddat upp. Tankat fjäll.

Lyan

Det har hänt en del sedan jag skrev sist.

Det stora – största – är att jag nu flyttat in i min nya lägenhet.

Det blev bra. Det blev riktigt, jävla bra.

En trea, fin, ny, fräsch.

En stor balkong.

Ett fönster i badrummet! Inte helt fel det heller efter alla fönsterlösa badrum på sistone.

En trappa upp från förrådet, lätt att hämta/lämna grejor.

Ungarna gillar det också. Och nära mellan far och mor nu.

* * *

Jag har kommit in i fas 2. Det vill säga, efter flyttkaoset, när man först bara är utmattad och allt står i lådor och det är kaos. Sedan… börjar man rådda med en sak här, en låda där, en tavla upp, en möbel sätts på plats, etc.

Nu har finliret alltså börjat. Gardiner, rullgardiner, hänga upp på väggarna. Komplettera med fler möbler. När råd finnes.

Så till slut  börjar kaoset ge vika, och se ut som ett hem. Ett nytt hem, mitt, vårt hem.

Vårt Nya Hem.

Jag är så stolt – ja verkligen är stolt rätt ord – att jag överväger att döpa det till något patetiskt överdrivet och checka in där på sociala medier. Bara för att göra en grej av att det här här jag bor, och jag gillar det. Funderar på att kalla incheckningen för The Hacienda, utifrån den rymliga balkongen, med blinkning åt Manchester-klubben som favoritbandet New Order köpte och drev under ett antal år. (Jag låter idén mogna en tid så att jag förhoppningsvis överger den…).

* * *

Men kassan är ju körd i botten förstås. Bidragande orsak: sportlovet. En härlig tid med ungarna till fjälls. Men ack så dyrt. Ingen överraskning alls numera, man betalar och inser att det är en kort tid av skön semester ihop som måste få kosta lite någon gång då och då. Men som ensam förälder är det ju en halv löning i princip som ryker. Det sker ju inte utan konsekvenser. Nu tänkte jag ligga lågt en tid med utgifter… men det var värt varje spänn ändå. Fantastiska dagar ihop.

Nåja, ihop… lite större barn är helst med kompisarna i skidbacken. Men det är helt okej. Så nöjda och glada de varit. Och jag har funnits till hands när de behövt mig. Om så bara för att kompisarna försvann, då åker man helst med pappa…

* * *

Ändå drog jag på Ikea och spenderade idag, trots solskenet ute. Ville få saker att hända i lägenheten. Och ikväll har det dykt upp lampor, krokar, mattor med mera. Nöjd tar jag nu en bärs och går till tv:n. Nu får det vara nog grejat för idag. Rullgardiner får vänta, men är redo… Dock gardinstångsproblematik, gillar inte att Ikea kör egen standard som inte matchar de old school-hållare som satts upp av byggarna. Ska undersöka var man hittar de där rackarna… gissar på Jysk eller dylikt.

* * *

Och imorgon blir det jobb, men kanske en träningsrunda i någon form på förmiddagen. Fördelen med aktivt sportlov är att man är så trött om kvällarna att det blir tidig sänggång och tidig revelj varje dag – det går inte att sova längre än sjusnåret. Väl utnyttjade dagar med andra ord.

* * *

Det finns fler saker att skriva om, och något som inte är så kul, men som jag lagt bakom mig. Men idag får det positiva lysa starkast.

Mycket bra också

Jo, jag har så smått tänkt på det här året, 2016.

När vi pratar om det allmänna året som varit, så finns mycket tråkigt och dystert. Stora motgångar politiskt, mänskligt lidande i världen, ökade spänningar mellan länder och mellan folk i samma land. Klimatet… och så vidare, och så vidare.

Jag tänker på mitt eget år.

Det har varit tufft delvis, ja visst. Har flyttat flera gånger, ovisshet och stress kring bofrågan.

Men jag har också gjort lite lemonad av citronerna, så att säga.

Jag har satt upp mål, gjort nya saker som jag längtat till lång tid. Och genomfört dem.

  • Jag har varit i USA.

  • Jag har cyklat mer, snabbare och längre än jag någonsin tidigare gjort. Och det har gjort mig gott att satsa på cyklingen, verkligen. Inte på någon högre nivå förstås, men i min värld en vassare satsning än tidigare.

  • Jag har varit i Finland med pojkarna (hade i princip aldrig varit dit tidigare, utom ytterst kort).

  • Jag har varit på en överväldigande Ullevi-konsert med Håkan Hellström.

  • Jag har varit på en upplivande syskonhelg till fjälls i våras. Det har aldrig hänt tidigare.

  • Jag har tecknat upp mig för köp av en lägenhet, en egen bostad som blir min inom ett par månader. En trygghet, en bas, en punkt i tillvaron där jag är den som väljer hur jag ska göra. Och där jag ska göra allt för att mina barn ska må bra när de är med mig.

Se där. Några saker som hänt, stora saker på olika plan.

Det finns saker att se fram emot nästa år. Jag ska börja fundera på vilka mål jag ska sätta upp.

Inom cyklingen, finns några givna. Men i övrigt – ja, en egen liten stuga är ju en dröm. Men jag behöver få en ekonomisk långsiktighet först i mitt nya boende. Det kommer, det ordnar sig.

Det har jag genom åren ofta haft som måtto, måhända låter det ansvarslöst men känns befriande när ångest börjat försöka slå klor i mig:

Det ordnar sig.

Släpper taget

När nervositet och oro har fått jobba klart

Släpper jag taget om dem

Låter dem mista betydelse

och ersättas av äventyrets förväntan 

Och jag flyger iväg

Det går bra, hur det än blir

Det löser sig, vad som än händer

På egen hand

Över havet

Till den mytomspunna staden

Jag kommer att förändras av den här resan

Börjar dra ihop sig

 

Jodå.

Pass.

Esta-ansökan.

SAS-bokningen.

Sightseeing-rabattkortet.

Bussresan från Newarks flygplats in till NYC.

Promenadvägen till hotellet – via galanta Broadway.

Allt är fixat, planerat, synat, färdigt.

Nu är det bara att sätta sig på planet.

Upp och iväg.

På lördag.

Då ni.

Det

Blir

En

Resa

Att

Minnas.

New York City – Manhattan – här har ni en pajsare från norra Sverige som gör sitt livs längsta resa.

Var snäll med honom, please.

Ytan och vad som finns under den…

Det är lätt att tvivla på saker och ting i den digitala värld vi lever i. Vad är på riktigt, vad är fejk, vad spelar roll och vad gör vi med vår tid, våra liv?

Sociala medier. Jag jobbar med dem, men jag ska sanning att säga erkänna att jag inte fattar allt. Det som är sanning en dag kan vara passé nästa – för Facebook har uppifrån sitt torn av elfenben och ebenholz skruvat i några logaritmer som gör att allt kastas över ända.

Innehållet, det vi alla fyller bårs sociala medier med, får en ofta att tvivla över meningen med det hela.

Twitter var något jag trodde på starkt i flera år, i dag vet jag inte om det är lönt att lägga tid på för att sprida de nyheter jag jobbar med. De vanliga människorna, publiken, finns inte där, men mer snävt definierade aktörer är där: rasisterna, politikerna, journalisterna. Det är av allt att döma en bubbla vi jobbar i, när vi är i sociala medier.

Pokemon Go… när spelet flyttar ut på gatorna  blir den fiktiva världen viktigare än den verkliga. Jag tycker inte om det. Det känns farligt, på flera plan. Förutom risken att bli överkörd eller spetsad av ett staket (som ju har hänt), så går människor omkring och ”ser” saker som inte finns i verkligheten, bara i den digitala spelvärlden, i mobilen. De beter sig som om den falska bilden är en verklig bild. Hur beter man sig, hur präglas man, av det? Hur hanterar man  mänsklig kontakt när allt mer blir digitalt låtsas-liv? Jag låter som en förgubbad mossig stubbe, jag vet.

Det finns internetforskare som slår ner hårt på de som antyder moralpanik över hur nya digitala livsmönster förändrar oss. Jag vill inte vara i något av dessa extremare läger, men jag är rädd för att vi genomgår för många stora förändringar i konsten att leva, det går för fort och en redan stressad hjärna klarar inte av hur mycket som helst. Runt om mig, och i mig själv, ser jag tecken på människors sammanbrott, mer eller mindre. Stress, brist på vila, ständig närvaro i sociala medier, utbrändhet, separationer, träningsfixering… jag buntar ihop mycket nu, allt är inte negativt men i många fall tycker jag tecknen är tydliga.

En elitcyklist gick ut i sin blogg och berättade om sin separation. Några dagar senare skriver han om hur han mår, något som flera kommentatorer tolkar som tecken på utbrändhet. Han  själv verkar inte se det utan kör på i maxat tempo. Farligt. Vi är många som är i samma sits även om vi inte skriver om allt i en välläst blogg, som han.

Barnen lär sig att exponera sig som varumärken på Instagram och Snapchat. De bygger bilden av sig själv, och tar in bilden av andra och av marknadens aktörer på samma vis. Drömmer om prylar, utrustning, pengar. Äldste sonen säger att han vill tjäna pengar, inte att han vill bli något särskilt, när han blir stor. En rationell framtidsdröm, sannerligen.

Kanske var det samma när jag var barn, så klart jag drömde om saker också då. Det var inte fett under min uppväxt, men jag fick nog det jag behövde. Inga utlandsresor dock, oh nej… Jag är rädd att mina barn upplever att de har det snålt också, men jämfört med min uppväxt så överflödas de av materiella ting. Ändå hålls hungern efter mer vid liv hela tiden. Och det är förstås mänskligt. Man ser hellre det man inte har, som andra har, än det man faktiskt redan har.

Yngste sonen drömmer om att vi ska bo i hus med tomt, stor gräsmatta. Jag gråter inombords över hans dröm när han försiktigt förklarar den för mig (verkar orolig för att låta som att han kräver för mycket), för den är min dröm också. Men jag kan inte leverera. Inte nu. Inte inom en lång tid framöver tror jag. Och sedan är barnen stora. Man kan gå i bitar för mindre.

Men det ska jag inte göra. Jag ska ge dem vad jag kan, en  del kostar pengar och en del kostar bara tid och engagemang.

Äldste sonen vill att vi ska åka till Grekland. Har bara åkt på storstadssemestrar i Europa hittills, vilket ju inte är så dåligt heller. Men Grekland känns realistiskt att förverkliga. Kanske nästa sommar. Kanske… Han sa också i förra veckan: Pappa, den där tältutflykten vi pratat om, kan vi inte göra den nu? Och så pratade han om den fantastiska stjärnhimlen han sett på cykelturen hem från en kompis på kvällen. Jag blev genast mycket lyckligare som förälder…! De har fått för lite naturupplevelser tycker jag, men det finns en  vilja och en hunger efter det. I alla fall hos vissa av dem.

Det jag har är min kärlek och en vilja att försöka ge dem trygghet. I en  värld där mycket handlar om pengar och yta, om prylar och status, om att lyckas och att prestera. Då kan en trygg pappa ändå vara något att hålla i handen när det känns tufft. Det är vad jag har att ge dem. Hoppas att de känner det. Jag upprepar för dem: ni kan alltid komma till mig. Det ska de ha med sig i livet.

Den här låten tycker jag är fantastisk. Kanske för att den talar till mig där jag är i livet just nu.