Klimatfrågan

Läser om klimatet. Oroas. Det skaver. Greta. Trump. Högern. Nationalisterna. Förnekarna. Massrörelsen.

Hur ska det gå?

En opinionsartikel i New Yorker påtalar: när ska vi sluta låtsas? Låtsas att det inte är för sent, menar skribenten Jonathan Franzen. Optimisterna som talar om att nå mål som redan är körda enligt Franzen. Det går inte att vända, trots alla åtgärder går det för sakta, kanske är det omöjligt att stoppa den enorma klimatförändring som har inletts. För många som vägrar, som arbetar emot, som inte går att nå med rationella argument.

Deppigt, jo. Men, skribenten har en poäng. Lite av bryta ihop och komma igen. Börja ställa om för den katastrof som kommer, även om inte alla drabbas och inte alla lika mycket. Att fortsätta försöka minska utsläppen av koldioxid även om det är för sent att stoppa apokalypsen. För att det är rätt. Det rätta. Om det ger lite effekt i fördröjt kaos så är det värt, menar Jonathan Franzen.

Intressanta tankar här om att värna det civiliserade samhället som klimataktion:

In times of increasing chaos, people seek protection in tribalism and armed force, rather than in the rule of law, and our best defense against this kind of dystopia is to maintain functioning democracies, functioning legal systems, functioning communities. In this respect, any movement toward a more just and civil society can now be considered a meaningful climate action. 

Annonser

DOKUMENT: Oboy-krisen

Hej Sverige. Finns ni kvar där ute? Ni var ju så nära att gå under för två månader sedan. När Oboy-krisen slog till och förlamade landet. Minns ni?

Inget var sig likt. Hur skulle skolbarnen överleva, utan sin dos av Oboy efter skolan? Så här såg det ut i Aftonbladet:

oboykrisen

Storyn blev medial i slutet av augusti 2018, när Aftonbladet brassade på om att det rådde stor brist på Oboy i hela landet. TT nappade, och nyheten spreds till tidningars webbsidor runt om i landet, alla medier med näsa för vad som är nära läsarna gjorde en ”grej” av detta faktum. Att en specifik leverantör av en sockerstinn chokladdryck hade leveransproblem.

Det är något som luktar lite illa där. Det är möjligt att det var en riktig leveransproblematik för företaget bakom drycken. Det är också möjligt att det hela var en PR-kampanj som medierna spelade med i. För att de visste att folk skulle älska denna story, en ”kris” som inte är så jobbig men en riktig snackis. Och för att Oboy är ett så känt ord, ett tydligt varumärke, en produkts namn som ”blev” drycken. Ungefär som att ”tugga toy” var samma som tugga tuggummi när jag var barn (länge sedan). Ni hajar. Vilka fler sådana produkter har vi? Kommentera gärna.

För vi alla vet nog, att det finns andra chokladdrycker i butikerna. Och att det går att blanda egen drickchoklad med mjölk, socker och kakao. (AB gjorde faktiskt en sådan vinkel, genom ett initiativ av räddningstjänsten som egentligen ville informera om brandsäkerhet, men ändå…) Ändå: en Oboy-kris.

Google har en sökfunktion för trender i sökningar, Google Trends. Där kan man se att krisen som härjade Sverige gick över ganska snabbt. Denna sökfunktion brukar smittskyddsläkare använda för att se hur influensa-sökningarna ökar varje vinter – det brukar stämma ganska bra med hur sjuka folk är ute i riket.

trends

Google Trends avslöjar rätt tydligt: Oboy-krisen var snabbt övergående. Ungefär när medierna slutade skriva om saken, var den över. (100 är lika med högsta intresse, 50 är halverat intresse etc).

Kanske var det inte mer än så att medierna, det vill säga journalistskrået jag tillhör, särskilt de kommersiellt inriktade medierna, visste att de hade en klickis. Något som når ut, väcker nyfikenhet, ger trafik online. Inte mer än så. Men det gäller att vara lite varsam tycker jag. Minns Tommy Black… alltså när PR blir nyheter.

Och minns alla riktiga kriser där ordet är befogat. När vi gör en kris av en ickekris, försvinner ordens betydelse till sist. Spara krisordet till rätt tillfälle.

Det påstods att folk köpte Oboy på Blocket för tusentals kronor. De där till salu-annonserna ligger ännu kvar. Jag tvivlar på om de sålde sin Oboy och glömde ta bort annonsen – eller om det kanske helt enkelt inte var någon som köpte Oboy för ockerpriser. Dock ska tilläggas: de annonser jag ser vid en spaning nu, har lagts ut efter att kris-peaken lagt sig. Kanske var det lycksökare som kom in för sent i matchen bara?

block

En sak jag ser nu, som inte varit lika smaskig att hugga – än – för massmedierna. Att Oboys Facebook-sida har fått in en del klagomål på hur produkten  blev efter deras nya leveranser kommit igång. Kanske är det bara en tidsfråga innan Aftonbladet kommer med nya Oboy-krisen? ”Oboyen klumpar sig – kris i landet”

oboykommentarer

Kanske är hela Oboy-krisen bara ett exempel på så kallad infotainment, där lättsmält information som flyter in i det kommersiella pumpas ut av journalister, bara för att man vet att det kommer att få spridning. Ingen blir skadad av det, tänker man. Men det är inte riktigt sant. Förtroendet för massmedia och journalistik blir nog inte stärkt av sådan här plojjournalistik. Och någon vinner säkerligen på detta: de kommersiella aktörerna. Oboys ägare Mondelez, exempelvis. De räknar nog hem ruschen efter Oboy i kronor och ören för fullt just nu. Bästa försäljningshösten någonsin?

Med detta har jag lättat mitt journalistiska samvete, gjort en privatspaning och serverar den nya chokladdrycks-sörjan i ett välblandat glas, för hugad massmedia att kasta sig över för en lite kritisk uppföljning måhända.

Men spara gärna de värsta katastrofrubbarna till riktiga kriser och katastrofer. De kommer att behövas, säkerligen.

 

Kommunalt värre

Ibland vill jag göra något åt saker, som ligger under kommunens ansvar. Sådant som skaver i samhället, eller tips på förbättringar. (Inte gjort det ofta, men 2-3 ggr på de senaste fem åren kanske.)

Det har hänt att jag skrivit mejl, formulerat mig noga och hövligt, och tryckt på sänd.

Men sällan eller aldrig kommer ett svar, en bekräftelse eller någon reaktion. Själv glömmer jag snart bort det jag skrev och följer inte upp.

Jag vet ju en del om allmänna handlingar, offentlighet och sådant. En kommun har att hantera det som medborgarna hör av sig om. Diarieföra och ev besvara/förmedla till rätt tjänsteman.

Jag har en känsla av att man tar allt lättare på det ansvaret. Hinns det inte med eller bryr man sig inte längre?

Kanske är det jag som skickar till personlig adress istället för inbox som diarieförs? Men det ska en myndighet hantera ändå, kan tyckas.

PS: jag tänker inte bli manisk rättshaverist i denna fråga. Men lite bekymrande tycker jag att det är.

No reply

Return to sender, address unknown…

Nej, inte riktigt. Men flera gånger på kort tid har jag noterat att mina försök till kontakt med andra inte har gett något svar. Alls.

Det kan man tycka är väl inget att bry sig om. Och inte gräva ner sig för mycket över. Det gör jag inte. Men jag funderar lite ändå. Tror att det kan, lite, eller mycket, ha att göra med det samhälle vi lever i. Inte bara, men delvis.

Jag tror att det är tecken på flera saker. Kanske på att folk har så mycket information att sålla och hantera, att man glömmer bort saker. Som att svara på meddelanden. Jag tror att många, och även jag, har så överbelastade hjärnor idag att man inte klarar av att sålla och reagera på den information som väller in i ens medvetande, ens mejlbox, ens Facebook-messenger, etc.

Ett alternativ kan förstås också vara att jag skulle vara en person som en del inte vill ha kontakt med. Jag överväger självkritiskt detta också, och vad det i så fall kan bero på. Om det är så. Men jag tror inte egentligen att det är så. Jag brukar funka bra med folk helt enkelt, för det mesta, och brukar inte hamna i konflikt som regel.

Men här några exempel på abrupt-end-of-contact de senaste veckorna: ett tafatt kontaktförsök med en person av det så kallade motsatta, slutade med först positiv respons, sedan – tystnad. Jag tror att hon glömde bort att svara bara. Alternativt fick hon kalla fötter, eller gjorde någon slags research och gillade inte vad hon fann. Men hon föreslog ett möte, jag svarade om tid och dag – sedan inget. Alls. Och jag har ingen anledning att tjata – det hade varit lite creepy tror jag – så jag la ner.

Ett annat exempel är detta: jag noterade med lite sorg att en gammal bekant, en kvinna som jag sedan länge inte haft kontakt med men en gång hade aningen av ”läge” på, berättat om en sjukdom på Facebook. Jag tyckte att det var läge för ett personligt meddelande med beklagande och ett försök att knyta kontakt, bara för att hon känns som en gammal god vän, än efter alla år.

Jag skrev och skickade. Hon läste. Men svarade inte.

Jag förstår att det kan finnas många skäl till om man, drabbad av en jobbig sjukdom, inte orkar svara till alla som tar kontakt när man gått ut med det. Jag tror att det är förklaringen. Och det där jag nämnde ovan, att många har så mycket att sålla i informationssamhället att man glömmer. Tänker: jag svarar senare. Sedan är det borta ur minnet.

Men jag funderar också på om jag uttryckte mig fel, om något blev feltolkat, om jag inte har känsla för vad man kan säga till en som drabbats av ett tråkigt besked. Jag är självkritisk på den punkten – man är rätt ovan vid att hantera och bemöta människor som drabbats av något tungt. Men jag försöker bli bättre på det. Den här gången blev det ingen respons. Än i alla fall. Jag tänkte dessutom att det kändes mer personligt att skriva direktmeddelande än att skriva något kort i en öppen kommentar.

I jobbet händer detta med icke-svar på mejl och i chatt mest varje dag… men där tar jag det inte så personligt, mer som ett tecken på nonchalans, allas kaotiska jobbvardag… och i viss mån undermåliga teknikkunskaper. ”Vadå chatt?!” är bemötandet ibland från folk som borde veta bättre.

Slutligen, mitt ex svarar ofta inte på meddelanden. Det härrör sig nog både till info-stressen i allmänhet och på en dålig relation i synnerhet. På den fronten intet nytt…

En grabb till kom in i mitt liv

Det har varit några intressanta veckor.

Jag och mina barn blev efter några om och men kontaktfamilj till en ung kille från Afghanistan.

Innan jag tog steget och anmälde mig till detta, gick jag en längre tid och tänkte ”man borde”, men samtidigt ”inte kan jag” och ”säkert andra som gör det bättre”.

Sedan kom tidningsrubriker och tv-inslag om hur unga afghanska killar mår så dåligt i Sverige att de tar livet av sig.

Det fick mig att inse. Det lilla jag kan göra, är att vara jag. Att vara en människa som öppnar min värld för en ny ung ensamkommande kille. Att öppna mitt hjärta, och mitt hem.

Så nu har jag gjort det. Har haft två möten med honom, en 17-åring från en, vad jag förstår, mindre stad i Afghanistan. Vi har promenerat, pratat, fikat.

Hans berättelse, som han lägger fram på imponerande bra svenska, är i mångt och mycket hjärtekrossande.

Det är en kille av många som lämnat svåra förhållanden, upplevt mödor och skräck som ingen oavsett ålder borde tvingas genomgå. Han har bett för sitt liv över hundra gånger under resan till Sverige, berättar han. Sträckan han reste gick genom så många länder att vi fick ta fram kartboken och peka ut rutten. I lastbil och bil och till fots, genom Afghanistan, Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland… och hela vägen genom Europa, till Stockholm. Passagen mellan Iran och Turkiet gjordes under 14 timmars fotvandring över gränsen. Han åkte den livsfarliga sträckan över havet med gummibåt till Grekland.

Det är en kille med mycket nära till skrattet. En artig och trevlig pojke i övre tonåren. Men när jag frågar honom för mycket om hans familj och hur han mår, så får han nära till gråten. Det finns mycket sorg där inne.

Det är en del av världen som kommit hem till mig, och det är bara att hänga med och göra så gott man kan. Det duger långt mer än att inte göra någonting.

Det här som jag nu gör, gör jag helt ideellt. Det finns ingen vinning i det för mig, ekonomiskt. Men det finns ofantligt mycket att vinna på en rad andra plan. Jag och mina barn får ta del av en verklighet som vi inte kan blunda för. Och i bästa fall kan vi få vara med och stötta en ung person i en svår situation – kanske blivande svensk – att nå sina mål i livet. Han har högt uppsatta mål med utbildning till avancerade yrken.

Kanske är det här också, eller jag vet att det är, mitt sätt att agera i en kritisk tid. När vi står vid ”the crossroads” och har att välja. (Den här sekvensen älskar jag, ur Scent of a Woman).

Att visa var jag står, att kämpa emot den flod av främlingsfientlighet, hat och lögner som tyvärr är en del av vår samtid. Jag tar ställning genom en egen handling emot rasism, Sverigedemokraterna, nazism och allmän oupplyst inskränkthet – genom att ge av mig själv till stöd för en människa som sökt en bättre framtid i vårt trygga land.

Aktiv helg, nya planer, gladlåt

Det blev inte som tänkt i helgen. Men det blev helt okej ändå.

Hade tänkt fly norrut över helgen på blixtvisit hos föräldrar. Helg utan barn passar bra för sånt. Hade accepterat att ta tåg vid ankomst/avgångstider som endast fakirer uppskattar. Men så kom beskedet, från SJ: elfel. Tåg som backas tillbaka, drygt tre timmars försening… dvs från redan okristlig tid till mer okristlig tid.

Beslut på fredag kväll: avbokar. Stannar hemma. Tyvärr. Men det ”går fler tåg” som man brukar säga… även om det inte är så säkert att det går bättre nästa gång. Gillar att åka tåg, men det är verkligen svårt att lita på tågtransporter idag. Synd.

Nå. Blev hemma. Har tränat rejält under helgen. Två skidsvängar på älven, en cykeldito, också på älven och en del andra bra ställen. Bra tid ute. Mestadel i solsken dessutom.

Nu, mör och skön i kroppen. Behövligt efter en vecka utan direkt motion förutom cykeltid till jobbet tur och retur (inte fy skam i och för sig). Laddad för en ny vecka. Blir bra.

Veckan bjuder på vanligt jobb men också några ovanligheter. Bland annat ska jag ha första kontakten för att kanske göra någon social insats för ensamkommande ungdomar som har det tufft i sitt nya land. Vi får se vad det blir, men kanske kan mitt liv med varannan vecka med barnen bli till något bra på de veckor jag har gott om tid. Bra för mig och för någon annan, hoppas jag. Kanske blir det givande för mina barn också.

Här ett norrländskt svar på Hellström, om man kan säga så – kanske är det orättvist mot båda… I alla fall: Olov Antonsson. Glad musik. Det är inte fel.

Återseende

I dag lunchade jag med två gamla arbetskamrater som jag inte, genom jobbyte av oss alla, har sett så mycket de senaste två åren.

Väldigt trevligt, två manliga jobbarkompisar som jag trivts mycket bra med. De har båda gått vidare, på lite olika sätt, till nya verksamheter och nya utmaningar i livet. Liksom jag har gjort. Nya erfarenheter, värda att diskutera, och en turbulent nutid också värd att vädra över en tallrik. Det var en lunchdate som styrdes upp i all hast, och som kom att bli två timmar lång. Väldigt trivsamt som sagt. Ingen av oss längtade tillbaka till det gamla jobbet.

De är båda verksamma inom kreativa branscher, på flera sätt. En är utöver arbetet även musiker. Vi kom att prata om det där att man måste jobba hårt även med kreativa verksamheter. Det går inte att vänta på inspiration. Regelbundet nötande, på det igen, dag för dag, vecka för vecka.

Jag tog åt mig lite av det, en bra påminnelse. Jag vill ju skriva mer. Skriva något ur mitt huvud, inte återge sakliga fakta som en reporter. Skapa något eget. Jag har i åratal haft idéer, men har inte tagit mig tiden att jobba med det.

Kanske börjar bli dags. Som Seinabo Sey sjunger i en fantastisk låt (och även video som jag premiärser nu):

You ain’t getting any younger, are you?

Mycket bra också

Jo, jag har så smått tänkt på det här året, 2016.

När vi pratar om det allmänna året som varit, så finns mycket tråkigt och dystert. Stora motgångar politiskt, mänskligt lidande i världen, ökade spänningar mellan länder och mellan folk i samma land. Klimatet… och så vidare, och så vidare.

Jag tänker på mitt eget år.

Det har varit tufft delvis, ja visst. Har flyttat flera gånger, ovisshet och stress kring bofrågan.

Men jag har också gjort lite lemonad av citronerna, så att säga.

Jag har satt upp mål, gjort nya saker som jag längtat till lång tid. Och genomfört dem.

  • Jag har varit i USA.

  • Jag har cyklat mer, snabbare och längre än jag någonsin tidigare gjort. Och det har gjort mig gott att satsa på cyklingen, verkligen. Inte på någon högre nivå förstås, men i min värld en vassare satsning än tidigare.

  • Jag har varit i Finland med pojkarna (hade i princip aldrig varit dit tidigare, utom ytterst kort).

  • Jag har varit på en överväldigande Ullevi-konsert med Håkan Hellström.

  • Jag har varit på en upplivande syskonhelg till fjälls i våras. Det har aldrig hänt tidigare.

  • Jag har tecknat upp mig för köp av en lägenhet, en egen bostad som blir min inom ett par månader. En trygghet, en bas, en punkt i tillvaron där jag är den som väljer hur jag ska göra. Och där jag ska göra allt för att mina barn ska må bra när de är med mig.

Se där. Några saker som hänt, stora saker på olika plan.

Det finns saker att se fram emot nästa år. Jag ska börja fundera på vilka mål jag ska sätta upp.

Inom cyklingen, finns några givna. Men i övrigt – ja, en egen liten stuga är ju en dröm. Men jag behöver få en ekonomisk långsiktighet först i mitt nya boende. Det kommer, det ordnar sig.

Det har jag genom åren ofta haft som måtto, måhända låter det ansvarslöst men känns befriande när ångest börjat försöka slå klor i mig:

Det ordnar sig.

Tankarna som kommer

Svängningarna i livet, hela tiden. Det går fort, det går långsamt.

Tvära kast, eller invanda grå rutiner.

Längtan till sommaren när det är vinter.

(Det här är ett rent hjärntömnings-inlägg. Lite av varje.)

Ringer en gammal vän, får en konflikt med exfrun, frostig relation, missförstånd.

Återupplivar kontakter, försöker odla vänskaper som börjat tyna, eller knyta nya band. De nya banden är svåra, jag är inte där än. Men det finns där, framöver.

Såg ett avsnitt i en tv-serie, Billions. En sociopatisk aktieklippar-miljardär har stängt av känslorna. Om de inte sätts igång igen så dör de, sa terapeuten. De orden träffade även mig.

Jobbar, vantrivs ibland, funderar på annat val i livet. Eller köra vidare på lagt spår ett tag till. Några år.

Några år till. Och sedan. Var är man då? Och var är man nu? Otillfreds, ibland nöjd. Splittrad.

Skäms inte för min sits, talar om den när folk frågar. Separationen, boendelösningarna, planerna. Om det finns några planer.

Känns som jag blickar framåt nästa helg mest, nästa ledighet, nästa folköl framför Netflix, nästa resa bort, var som helst. Till och med till Sundsvall. Något annat, fast jag trivs hemmavid. Vill ordna ett stabilt hem som gäller för lång tid, och från slutet av februari inleds den fasen.

Då har jag min egen helt nya lägenhet, som jag och barnen ska bo i. Det blir bra. Tänka framåt. Inte älta, inte gnälla.

Jag såg videon till Brothers in arms och ögonen fylls av tårar.

Var är världen på väg? Tillbaka till det som repeteras regelbundet,  mänsklighetens blindhet för att ondskan återkommer med jämna mellanrum.

Vi minns inte mer än en knapp mansålder, om vi inte läser och lär av historien. Slutsatsen i denna essä är inte positiv. 

Fokus på det jag kan påverka. Mitt beteende, hur jag tar hand om de människor jag ansvarar för. Mina barn. Och mina val i livet. Klimatet, politiken, humanismen.

Det är inte lätt att vara människa, men alternativet är ju sämre förstås.

Verkligheten otroligare än dikten

Hemstaden med sitt storhetsvansinne bland politiker och toppchefer gör ständigt nya framsteg för att överraska sina kritiker.

Nu ska hela Nolia-området flyttas

Tur är att det finns kreativ satir i stan, om än illa omtyckt förstås av de som häcklas.

Här är senaste inlägget av Facebook-sidan ”Umeå meme-huvudstad 2018”. Om en generös kommunsponsring av ett förlustdrabbat gitarrmuseum…

Läsvärt om hur kommunalråd skyller dåliga satsningar på media: Medierna bär skulden – vem annars?