Sommaren – hur blir den?

Vad blir det av sommaren? Vilka planer är det någon vits att göra upp?

Jag vet något. Jag vill vara i fjällen igen. Om så ingen annan hänger på, så fixar jag det själv.

Det skulle räcka så. En vecka med vandring, tältning, stugboende.

Sedan kan jag vara hemmavid resten av semestern. Göra lokala upptåg. Hemester.

Le Big 50

Man har fyllt jämnt.

Halvtid i livet – men det vet man ju aldrig så klart. Man är glad att vara kvar än i denna ljuva krångliga härliga vemodiga farliga mysiga värld.

Firats med både långresa och kortare. Och av jobbet.

Nu får det bara bra med det. Men det blev riktigt bra.

Känns okej. Känner mig stärkt av det.

Umgåtts och upplevt mycket med min flickvän på Italienresa, och med syskon på helgtripp i närområdet.

Gott så.

Smärtan

Ibland kastas jag tillbaka till en jobbig insikt som jag nog försöker undvika för att skydda mig och mitt förstånd.

Det som vi gjorde mot barnen när vi separerade.

Det finns några minnesbilder som jag nästan inte minns för att de är så jobbiga. Gör så ont.

Hur de fick beskedet, hur de reagerade.

Jobbiga glimtar i huvudet. Det gör ont. Jag får tårar i ögonen när jag skriver.

Och genom åren tror man att allt satt sig, hos barnen, de anpassar sig. De går vidare under rådande nya omständigheter.

Men allt finns kvar, det är inte över och borta.

Ledsen yngste son sa för inte så länge sedan till mamman, i en turbulent situation med tjafs med mammans nya, att han önskar att allt vore som förr. Innan. När vi var familj. Vi. Vi fem.

Det sliter mitt hjärta itu att höra. Och det är klart att han önskar det. Förr, när allt höll ihop. En vanlig familj. Med hus, med semester ihop. Vanlighet.

De erfarenheter barn får när de växer upp i en separerad familj, vad sätter det för spår? All längtan till det som var innan, kan det vändas till insikten att det blev bra ändå? Fast mycket var jobbigt en lång tid, och det hade varit skönare att slippa kaos och instabilitet.

Jag vet inte. Vad gör livet med oss, med barnen? Vad gör föräldrarnas beslut med barnens personlighet och deras minnen, drömmar, mål?

Ett makalöst år ändå

Jag har tänkt flera gånger om det här året som var 2018, att det var ett bra år.

Det har hänt mycket. Jag har gjort mycket. Det har mestadels varit bra saker.

  • Gjort en fjällvandring med äldste sonen till Kebnekaises, om inte topp så midja…
  • Deltagit i en triathlon-motionstävling för första gången (simma, cykla, springa).
  • Sett Lars Winnerbäck spela live i piskande regnstorm.
  • Cyklat en fantastisk fjälltävling i ett hett soligt Härjedalen (på hemvägen körde jag genom ett åskväder som nog inledde skogsbrandsommaren).
  • Lärt mig nya saker på jobbet som varit kul och utvecklande (videotrix främst).
  •  Skaffat mig en ny heldämpad cykel som lyfter min skogscykling rejält.
  • Och så det mest fantastiska – jag har träffat en kvinna som jag bara tycker allt mer om, som jag tror det kan bli något långvarigt ihop med. Det hände liksom bara (nåja, med viss hjälp av dateforum) och har rullat på. Jag vet inte vart det bär, det kan vara en fin tid som tar slut eller en tid som inte vill se någon ände.

Fantastisk passage under Fjällturen mellan Funäsdalen och Ramundberget ser ni nedan vid 14 minuter! (Inte min film och mitt Youtube-konto, för kännedom, jag lånar bara!)

 

 

I rörelse

Fick infallet att läsa upp Karin Boye för min 17-årige son i ett litet fjälltält vid Kebnekaise. Det var fint (tyckte åtminstone jag…).

Tyckte just raderna passade oss, om att man sover bäst på platser där man bara vilar en natt. (Jag sov visserligen halvrisigt på knöligt underlag, och det var två nätter vi tältade där, men gillar idén ändå).

I rörelse av Karin Boye

Första versen uppläst av poeten själv.

Resandet

Det är den tiden på året när folk reser bort. Långt bort, Hawaii, eller mer vanliga resmål som Grekland och Spanien. Instagram och Facebook flödar av bilder.

Jag är inte i position ekonomiskt att göra sådana resor. Kanske något i resväg går att genomföra nästa sommar, eller nästa höstlov.

Det är svindlande vilka ekonomiska murar som rest sig efter en separation. Menar: folk reser bort flera gånger per år med sina familjer. Sportlov i fjällen, påsk med kanske, utlandsresa (all inklusive) på sommaren, Londonweekend på höstlovet, en liten extratripp på nyåret…

Kanske 100 000 kronor? Det handlar om stora summor som ska sparas in under arbetsåret. Hur klarar man det?

Jag vet ju egentligen. Man sparar. Även barnbidraget. Man håller ihop, separerar inte. Man bor i hus som man köpt för åratal sedan. Dyrt då men billigt idag, om man jämför. Man bor i sina föräldrars stugor och bjuds med på föräldrars firarresor när de fyller jämnt.

Men viktigast kanske: Man har delade kostnader, dubbel inkomst. Det blir över, går inte bara jämnt ut varje månad.

Det är billigt att hålla ihop.

Men.

Det är många som inte kan, vill eller borde hålla ihop. Det är inte bara ekonomi det handlar om. Och fasen innan man når hyfsad ekonomisk balans igen kan bli långvarig.

Det är många som inte har de här resvanorna. Jag ser det omkring mig. Bra folk som stretar på, hälsar på släkten och gör inrikes resor – eller stannar hemma på loven och turistar i närområdet. Jag är ju sådan själv. Kollega sa att man får resa med ett barn åt gången. Det finns fördelar med det också. Nära kontakt till exempel.

Sedan är ju det hysteriska resandet ett problem i sig. Det är inte hållbart för vår värld.

I sommar blir det släktbesök med midsommarfirande i norr. Det blir fjälltur med son. Det blir någon cykeltävling för egen del i hittills okända norrländska fjällmarker. Lite så. Inte så storslaget, men jag hoppas på några fina dagar på strand vid hav också. Lite hemmaturistande och cykling. Sedan är jag ganska nöjd. Fyra veckor går undan.

Sedan har jag ju en spännande situation

med en annan fin person,

någon som kommit in i min zon

– det kan rentav bli till en relation…

Så jag klarar mig. Jag klagar inte. 😉

At the end of the day, all I want is to love and be loved….

Gott ändå

Jodå, det rullar på. Tackar som frågar.

Har haft lite svacka, det är väl inte helt över än. Men det börjar vända uppåt.

Jag har insett hur lättad jag är över att ha löst min bostadssituation för framtiden. Enormt skönt. Njuter av att vara hemma, att fixa lite, eller bara stå och laga käk till ungarna en vanlig dag. Samtidigt har jag fått en förnyad eller ökad förståelse för hur svårt det är att ha en osäker boendesits, en osäker framtid. Det gnager och äter på en. Oro, stress. Det är många som har det så. Separerade, unga vuxna, studenter, nyanlända, sjukskrivna. Och många fler.

Man får vara så tacksam för det man trots allt har. Tacksam mot – vem? Jag är ju inte speciellt troende åt något håll. Men ibland får man se på Livet, att det har sin ups and downs, men när det går bra så får man titta på sig själv utifrån och försöka se: ”Nu har du det ganska bra ändå. Inse det.” Någonstans, en ödmjukhet.

Bil löste sig också. Har köpt en liten snål asiat. Enormt skönt. Klyschigt och så, men det är en frihet att kunna fixa allt på egen hand. Och kunna hjälpa andra utan vidare. Jag kör inte så mycket bil ändå, cyklar mest till och från jobbet.

USA:s kaos snurrar på, snart brister det. Måste brista. Ohållbar situation med en galen president.

Utvecklingssamtal på jobbet. Håll god min, spela med, inga problem med mig, nähä då. Det här vill jag utvecklas inom, visst. Jag ska visa mig lite mer framåt. Okej. Tack och hej. Puh… ett år till nästa gång…

Solen och värmen. Kommer den nu???

Min ensamkommande ungdom, som jag är kontakt för. Det är inte lätt. Man märker så tydligt hur svårt han har det, han och hans kamrater. Håller god min för mig, skriver om smärta i sociala medier. Jag blev orolig en dag, försökte få kontakt. Sedan var det inget alls han ville prata om med mig. Jag respekterar det. Men hoppas att han känner någon slags stöd i att jag ändå bryr mig om.

Har varit ute och testat mig fram på dejtnätet ett bra tag, men det känns inte som en bra väg. Drar mig tillbaka. Har haft ett möte, har skrivit med några. Känns inte alls. Stressande, samtidigt ointressant, krystat. Jag är nog inte där än. Om någonsin. Inte än i alla fall. Tror mer på personlig direktkontakt just nu. Lättare att få en känsla för annan person, hur hon är och hur man funkar ihop. Men det är långt bort. Långt långt bort. Kan tänka att man är bränd för gott, att det kanske får vara så. Jag märker väl om det förändras någon gång. Innan dess, ingen idé att pressa fram något nytt i relationsväg.

Ute och trampar hoj igen. Känns bra. Kan bli en fin sommar i sadeln. Tror inte jag kommer att nå samma intensitet som förra sommaren men kanske? Då var det både en fokuserad ökad satsning, och mycket terapitrampande. Bra för själen, bra för kroppen. Vore inte fel även i sommar att få till så många mil i skogen som 2016. Vi får väl se.

Lite sånt här förgyller livet. Lånar en film av annan skogscyklist (gillar att det inte är så fartigt, mer bara vanlig hobbymotionär i vacker natur):

Lyan

Det har hänt en del sedan jag skrev sist.

Det stora – största – är att jag nu flyttat in i min nya lägenhet.

Det blev bra. Det blev riktigt, jävla bra.

En trea, fin, ny, fräsch.

En stor balkong.

Ett fönster i badrummet! Inte helt fel det heller efter alla fönsterlösa badrum på sistone.

En trappa upp från förrådet, lätt att hämta/lämna grejor.

Ungarna gillar det också. Och nära mellan far och mor nu.

* * *

Jag har kommit in i fas 2. Det vill säga, efter flyttkaoset, när man först bara är utmattad och allt står i lådor och det är kaos. Sedan… börjar man rådda med en sak här, en låda där, en tavla upp, en möbel sätts på plats, etc.

Nu har finliret alltså börjat. Gardiner, rullgardiner, hänga upp på väggarna. Komplettera med fler möbler. När råd finnes.

Så till slut  börjar kaoset ge vika, och se ut som ett hem. Ett nytt hem, mitt, vårt hem.

Vårt Nya Hem.

Jag är så stolt – ja verkligen är stolt rätt ord – att jag överväger att döpa det till något patetiskt överdrivet och checka in där på sociala medier. Bara för att göra en grej av att det här här jag bor, och jag gillar det. Funderar på att kalla incheckningen för The Hacienda, utifrån den rymliga balkongen, med blinkning åt Manchester-klubben som favoritbandet New Order köpte och drev under ett antal år. (Jag låter idén mogna en tid så att jag förhoppningsvis överger den…).

* * *

Men kassan är ju körd i botten förstås. Bidragande orsak: sportlovet. En härlig tid med ungarna till fjälls. Men ack så dyrt. Ingen överraskning alls numera, man betalar och inser att det är en kort tid av skön semester ihop som måste få kosta lite någon gång då och då. Men som ensam förälder är det ju en halv löning i princip som ryker. Det sker ju inte utan konsekvenser. Nu tänkte jag ligga lågt en tid med utgifter… men det var värt varje spänn ändå. Fantastiska dagar ihop.

Nåja, ihop… lite större barn är helst med kompisarna i skidbacken. Men det är helt okej. Så nöjda och glada de varit. Och jag har funnits till hands när de behövt mig. Om så bara för att kompisarna försvann, då åker man helst med pappa…

* * *

Ändå drog jag på Ikea och spenderade idag, trots solskenet ute. Ville få saker att hända i lägenheten. Och ikväll har det dykt upp lampor, krokar, mattor med mera. Nöjd tar jag nu en bärs och går till tv:n. Nu får det vara nog grejat för idag. Rullgardiner får vänta, men är redo… Dock gardinstångsproblematik, gillar inte att Ikea kör egen standard som inte matchar de old school-hållare som satts upp av byggarna. Ska undersöka var man hittar de där rackarna… gissar på Jysk eller dylikt.

* * *

Och imorgon blir det jobb, men kanske en träningsrunda i någon form på förmiddagen. Fördelen med aktivt sportlov är att man är så trött om kvällarna att det blir tidig sänggång och tidig revelj varje dag – det går inte att sova längre än sjusnåret. Väl utnyttjade dagar med andra ord.

* * *

Det finns fler saker att skriva om, och något som inte är så kul, men som jag lagt bakom mig. Men idag får det positiva lysa starkast.