Ett makalöst år ändå

Jag har tänkt flera gånger om det här året som var 2018, att det var ett bra år.

Det har hänt mycket. Jag har gjort mycket. Det har mestadels varit bra saker.

  • Gjort en fjällvandring med äldste sonen till Kebnekaises, om inte topp så midja…
  • Deltagit i en triathlon-motionstävling för första gången (simma, cykla, springa).
  • Sett Lars Winnerbäck spela live i piskande regnstorm.
  • Cyklat en fantastisk fjälltävling i ett hett soligt Härjedalen (på hemvägen körde jag genom ett åskväder som nog inledde skogsbrandsommaren).
  • Lärt mig nya saker på jobbet som varit kul och utvecklande (videotrix främst).
  •  Skaffat mig en ny heldämpad cykel som lyfter min skogscykling rejält.
  • Och så det mest fantastiska – jag har träffat en kvinna som jag bara tycker allt mer om, som jag tror det kan bli något långvarigt ihop med. Det hände liksom bara (nåja, med viss hjälp av dateforum) och har rullat på. Jag vet inte vart det bär, det kan vara en fin tid som tar slut eller en tid som inte vill se någon ände.

Fantastisk passage under Fjällturen mellan Funäsdalen och Ramundberget ser ni nedan vid 14 minuter! (Inte min film och mitt Youtube-konto, för kännedom, jag lånar bara!)

 

 

Annonser

I rörelse

Fick infallet att läsa upp Karin Boye för min 17-årige son i ett litet fjälltält vid Kebnekaise. Det var fint (tyckte åtminstone jag…).

Tyckte just raderna passade oss, om att man sover bäst på platser där man bara vilar en natt. (Jag sov visserligen halvrisigt på knöligt underlag, och det var två nätter vi tältade där, men gillar idén ändå).

I rörelse av Karin Boye

Första versen uppläst av poeten själv.

Resandet

Det är den tiden på året när folk reser bort. Långt bort, Hawaii, eller mer vanliga resmål som Grekland och Spanien. Instagram och Facebook flödar av bilder.

Jag är inte i position ekonomiskt att göra sådana resor. Kanske något i resväg går att genomföra nästa sommar, eller nästa höstlov.

Det är svindlande vilka ekonomiska murar som rest sig efter en separation. Menar: folk reser bort flera gånger per år med sina familjer. Sportlov i fjällen, påsk med kanske, utlandsresa (all inklusive) på sommaren, Londonweekend på höstlovet, en liten extratripp på nyåret…

Kanske 100 000 kronor? Det handlar om stora summor som ska sparas in under arbetsåret. Hur klarar man det?

Jag vet ju egentligen. Man sparar. Även barnbidraget. Man håller ihop, separerar inte. Man bor i hus som man köpt för åratal sedan. Dyrt då men billigt idag, om man jämför. Man bor i sina föräldrars stugor och bjuds med på föräldrars firarresor när de fyller jämnt.

Men viktigast kanske: Man har delade kostnader, dubbel inkomst. Det blir över, går inte bara jämnt ut varje månad.

Det är billigt att hålla ihop.

Men.

Det är många som inte kan, vill eller borde hålla ihop. Det är inte bara ekonomi det handlar om. Och fasen innan man når hyfsad ekonomisk balans igen kan bli långvarig.

Det är många som inte har de här resvanorna. Jag ser det omkring mig. Bra folk som stretar på, hälsar på släkten och gör inrikes resor – eller stannar hemma på loven och turistar i närområdet. Jag är ju sådan själv. Kollega sa att man får resa med ett barn åt gången. Det finns fördelar med det också. Nära kontakt till exempel.

Sedan är ju det hysteriska resandet ett problem i sig. Det är inte hållbart för vår värld.

I sommar blir det släktbesök med midsommarfirande i norr. Det blir fjälltur med son. Det blir någon cykeltävling för egen del i hittills okända norrländska fjällmarker. Lite så. Inte så storslaget, men jag hoppas på några fina dagar på strand vid hav också. Lite hemmaturistande och cykling. Sedan är jag ganska nöjd. Fyra veckor går undan.

Sedan har jag ju en spännande situation

med en annan fin person,

någon som kommit in i min zon

– det kan rentav bli till en relation…

Så jag klarar mig. Jag klagar inte. 😉

At the end of the day, all I want is to love and be loved….

Gott ändå

Jodå, det rullar på. Tackar som frågar.

Har haft lite svacka, det är väl inte helt över än. Men det börjar vända uppåt.

Jag har insett hur lättad jag är över att ha löst min bostadssituation för framtiden. Enormt skönt. Njuter av att vara hemma, att fixa lite, eller bara stå och laga käk till ungarna en vanlig dag. Samtidigt har jag fått en förnyad eller ökad förståelse för hur svårt det är att ha en osäker boendesits, en osäker framtid. Det gnager och äter på en. Oro, stress. Det är många som har det så. Separerade, unga vuxna, studenter, nyanlända, sjukskrivna. Och många fler.

Man får vara så tacksam för det man trots allt har. Tacksam mot – vem? Jag är ju inte speciellt troende åt något håll. Men ibland får man se på Livet, att det har sin ups and downs, men när det går bra så får man titta på sig själv utifrån och försöka se: ”Nu har du det ganska bra ändå. Inse det.” Någonstans, en ödmjukhet.

Bil löste sig också. Har köpt en liten snål asiat. Enormt skönt. Klyschigt och så, men det är en frihet att kunna fixa allt på egen hand. Och kunna hjälpa andra utan vidare. Jag kör inte så mycket bil ändå, cyklar mest till och från jobbet.

USA:s kaos snurrar på, snart brister det. Måste brista. Ohållbar situation med en galen president.

Utvecklingssamtal på jobbet. Håll god min, spela med, inga problem med mig, nähä då. Det här vill jag utvecklas inom, visst. Jag ska visa mig lite mer framåt. Okej. Tack och hej. Puh… ett år till nästa gång…

Solen och värmen. Kommer den nu???

Min ensamkommande ungdom, som jag är kontakt för. Det är inte lätt. Man märker så tydligt hur svårt han har det, han och hans kamrater. Håller god min för mig, skriver om smärta i sociala medier. Jag blev orolig en dag, försökte få kontakt. Sedan var det inget alls han ville prata om med mig. Jag respekterar det. Men hoppas att han känner någon slags stöd i att jag ändå bryr mig om.

Har varit ute och testat mig fram på dejtnätet ett bra tag, men det känns inte som en bra väg. Drar mig tillbaka. Har haft ett möte, har skrivit med några. Känns inte alls. Stressande, samtidigt ointressant, krystat. Jag är nog inte där än. Om någonsin. Inte än i alla fall. Tror mer på personlig direktkontakt just nu. Lättare att få en känsla för annan person, hur hon är och hur man funkar ihop. Men det är långt bort. Långt långt bort. Kan tänka att man är bränd för gott, att det kanske får vara så. Jag märker väl om det förändras någon gång. Innan dess, ingen idé att pressa fram något nytt i relationsväg.

Ute och trampar hoj igen. Känns bra. Kan bli en fin sommar i sadeln. Tror inte jag kommer att nå samma intensitet som förra sommaren men kanske? Då var det både en fokuserad ökad satsning, och mycket terapitrampande. Bra för själen, bra för kroppen. Vore inte fel även i sommar att få till så många mil i skogen som 2016. Vi får väl se.

Lite sånt här förgyller livet. Lånar en film av annan skogscyklist (gillar att det inte är så fartigt, mer bara vanlig hobbymotionär i vacker natur):

Lyan

Det har hänt en del sedan jag skrev sist.

Det stora – största – är att jag nu flyttat in i min nya lägenhet.

Det blev bra. Det blev riktigt, jävla bra.

En trea, fin, ny, fräsch.

En stor balkong.

Ett fönster i badrummet! Inte helt fel det heller efter alla fönsterlösa badrum på sistone.

En trappa upp från förrådet, lätt att hämta/lämna grejor.

Ungarna gillar det också. Och nära mellan far och mor nu.

* * *

Jag har kommit in i fas 2. Det vill säga, efter flyttkaoset, när man först bara är utmattad och allt står i lådor och det är kaos. Sedan… börjar man rådda med en sak här, en låda där, en tavla upp, en möbel sätts på plats, etc.

Nu har finliret alltså börjat. Gardiner, rullgardiner, hänga upp på väggarna. Komplettera med fler möbler. När råd finnes.

Så till slut  börjar kaoset ge vika, och se ut som ett hem. Ett nytt hem, mitt, vårt hem.

Vårt Nya Hem.

Jag är så stolt – ja verkligen är stolt rätt ord – att jag överväger att döpa det till något patetiskt överdrivet och checka in där på sociala medier. Bara för att göra en grej av att det här här jag bor, och jag gillar det. Funderar på att kalla incheckningen för The Hacienda, utifrån den rymliga balkongen, med blinkning åt Manchester-klubben som favoritbandet New Order köpte och drev under ett antal år. (Jag låter idén mogna en tid så att jag förhoppningsvis överger den…).

* * *

Men kassan är ju körd i botten förstås. Bidragande orsak: sportlovet. En härlig tid med ungarna till fjälls. Men ack så dyrt. Ingen överraskning alls numera, man betalar och inser att det är en kort tid av skön semester ihop som måste få kosta lite någon gång då och då. Men som ensam förälder är det ju en halv löning i princip som ryker. Det sker ju inte utan konsekvenser. Nu tänkte jag ligga lågt en tid med utgifter… men det var värt varje spänn ändå. Fantastiska dagar ihop.

Nåja, ihop… lite större barn är helst med kompisarna i skidbacken. Men det är helt okej. Så nöjda och glada de varit. Och jag har funnits till hands när de behövt mig. Om så bara för att kompisarna försvann, då åker man helst med pappa…

* * *

Ändå drog jag på Ikea och spenderade idag, trots solskenet ute. Ville få saker att hända i lägenheten. Och ikväll har det dykt upp lampor, krokar, mattor med mera. Nöjd tar jag nu en bärs och går till tv:n. Nu får det vara nog grejat för idag. Rullgardiner får vänta, men är redo… Dock gardinstångsproblematik, gillar inte att Ikea kör egen standard som inte matchar de old school-hållare som satts upp av byggarna. Ska undersöka var man hittar de där rackarna… gissar på Jysk eller dylikt.

* * *

Och imorgon blir det jobb, men kanske en träningsrunda i någon form på förmiddagen. Fördelen med aktivt sportlov är att man är så trött om kvällarna att det blir tidig sänggång och tidig revelj varje dag – det går inte att sova längre än sjusnåret. Väl utnyttjade dagar med andra ord.

* * *

Det finns fler saker att skriva om, och något som inte är så kul, men som jag lagt bakom mig. Men idag får det positiva lysa starkast.

Börjar dra ihop sig

 

Jodå.

Pass.

Esta-ansökan.

SAS-bokningen.

Sightseeing-rabattkortet.

Bussresan från Newarks flygplats in till NYC.

Promenadvägen till hotellet – via galanta Broadway.

Allt är fixat, planerat, synat, färdigt.

Nu är det bara att sätta sig på planet.

Upp och iväg.

På lördag.

Då ni.

Det

Blir

En

Resa

Att

Minnas.

New York City – Manhattan – här har ni en pajsare från norra Sverige som gör sitt livs längsta resa.

Var snäll med honom, please.

Ytan och vad som finns under den…

Det är lätt att tvivla på saker och ting i den digitala värld vi lever i. Vad är på riktigt, vad är fejk, vad spelar roll och vad gör vi med vår tid, våra liv?

Sociala medier. Jag jobbar med dem, men jag ska sanning att säga erkänna att jag inte fattar allt. Det som är sanning en dag kan vara passé nästa – för Facebook har uppifrån sitt torn av elfenben och ebenholz skruvat i några logaritmer som gör att allt kastas över ända.

Innehållet, det vi alla fyller bårs sociala medier med, får en ofta att tvivla över meningen med det hela.

Twitter var något jag trodde på starkt i flera år, i dag vet jag inte om det är lönt att lägga tid på för att sprida de nyheter jag jobbar med. De vanliga människorna, publiken, finns inte där, men mer snävt definierade aktörer är där: rasisterna, politikerna, journalisterna. Det är av allt att döma en bubbla vi jobbar i, när vi är i sociala medier.

Pokemon Go… när spelet flyttar ut på gatorna  blir den fiktiva världen viktigare än den verkliga. Jag tycker inte om det. Det känns farligt, på flera plan. Förutom risken att bli överkörd eller spetsad av ett staket (som ju har hänt), så går människor omkring och ”ser” saker som inte finns i verkligheten, bara i den digitala spelvärlden, i mobilen. De beter sig som om den falska bilden är en verklig bild. Hur beter man sig, hur präglas man, av det? Hur hanterar man  mänsklig kontakt när allt mer blir digitalt låtsas-liv? Jag låter som en förgubbad mossig stubbe, jag vet.

Det finns internetforskare som slår ner hårt på de som antyder moralpanik över hur nya digitala livsmönster förändrar oss. Jag vill inte vara i något av dessa extremare läger, men jag är rädd för att vi genomgår för många stora förändringar i konsten att leva, det går för fort och en redan stressad hjärna klarar inte av hur mycket som helst. Runt om mig, och i mig själv, ser jag tecken på människors sammanbrott, mer eller mindre. Stress, brist på vila, ständig närvaro i sociala medier, utbrändhet, separationer, träningsfixering… jag buntar ihop mycket nu, allt är inte negativt men i många fall tycker jag tecknen är tydliga.

En elitcyklist gick ut i sin blogg och berättade om sin separation. Några dagar senare skriver han om hur han mår, något som flera kommentatorer tolkar som tecken på utbrändhet. Han  själv verkar inte se det utan kör på i maxat tempo. Farligt. Vi är många som är i samma sits även om vi inte skriver om allt i en välläst blogg, som han.

Barnen lär sig att exponera sig som varumärken på Instagram och Snapchat. De bygger bilden av sig själv, och tar in bilden av andra och av marknadens aktörer på samma vis. Drömmer om prylar, utrustning, pengar. Äldste sonen säger att han vill tjäna pengar, inte att han vill bli något särskilt, när han blir stor. En rationell framtidsdröm, sannerligen.

Kanske var det samma när jag var barn, så klart jag drömde om saker också då. Det var inte fett under min uppväxt, men jag fick nog det jag behövde. Inga utlandsresor dock, oh nej… Jag är rädd att mina barn upplever att de har det snålt också, men jämfört med min uppväxt så överflödas de av materiella ting. Ändå hålls hungern efter mer vid liv hela tiden. Och det är förstås mänskligt. Man ser hellre det man inte har, som andra har, än det man faktiskt redan har.

Yngste sonen drömmer om att vi ska bo i hus med tomt, stor gräsmatta. Jag gråter inombords över hans dröm när han försiktigt förklarar den för mig (verkar orolig för att låta som att han kräver för mycket), för den är min dröm också. Men jag kan inte leverera. Inte nu. Inte inom en lång tid framöver tror jag. Och sedan är barnen stora. Man kan gå i bitar för mindre.

Men det ska jag inte göra. Jag ska ge dem vad jag kan, en  del kostar pengar och en del kostar bara tid och engagemang.

Äldste sonen vill att vi ska åka till Grekland. Har bara åkt på storstadssemestrar i Europa hittills, vilket ju inte är så dåligt heller. Men Grekland känns realistiskt att förverkliga. Kanske nästa sommar. Kanske… Han sa också i förra veckan: Pappa, den där tältutflykten vi pratat om, kan vi inte göra den nu? Och så pratade han om den fantastiska stjärnhimlen han sett på cykelturen hem från en kompis på kvällen. Jag blev genast mycket lyckligare som förälder…! De har fått för lite naturupplevelser tycker jag, men det finns en  vilja och en hunger efter det. I alla fall hos vissa av dem.

Det jag har är min kärlek och en vilja att försöka ge dem trygghet. I en  värld där mycket handlar om pengar och yta, om prylar och status, om att lyckas och att prestera. Då kan en trygg pappa ändå vara något att hålla i handen när det känns tufft. Det är vad jag har att ge dem. Hoppas att de känner det. Jag upprepar för dem: ni kan alltid komma till mig. Det ska de ha med sig i livet.

Den här låten tycker jag är fantastisk. Kanske för att den talar till mig där jag är i livet just nu.

Noterat

I brist på bättre rubrik… Spontana tankar jag får.

  • Jag har tagit död på tre nyinköpta växter under mindre än en veckas frånvaro. Nästa gång ska jag komma ihåg att ställa undan växterna från gassande solfönster…. ändå var det neddraget, men tydligen känsliga prylar det där… jag har aldrig varit någon med ”gröna fingrar”, det blev än en gång tydligt.
  • Mitt cykelintresse är en ingångsport till att handla ungefär hur mycket cykeldelar som helst under obegränsad tid… alltid är det något som pajar eller slits ut… det positiva är väl ändå att jag lär mig allt mer om hur jag gör själv, i stället för att lämna in. Nu väntar byte av framhjul, eftersom det nuvarande blev skevt vid en vurpa. Nytt hjul anlände med postpaket, bara att skruva fast (hoppas jag). Och så får man ständigt köpa nya specialverktyg, en anledning till viss matthet… men när man har dem, då har man dem. Kommer till bruk igen säkerligen.
  • Har snabbvisiterat släktingar som har det gott ställt, minst sagt. Man blir både imponerad och avundsjuk. Somliga har verkligen gott om stålar… Men kul dagar för ungarna, hos släktingar som hade allt… fin ”stuga” (villa) vid havet, egen brygga, flytande bastu, båt, vattenskoter, etc. Man får njuta av stunden, och kanske en dag få tag på en egen liten stuga…