Smärtan

Ibland kastas jag tillbaka till en jobbig insikt som jag nog försöker undvika för att skydda mig och mitt förstånd.

Det som vi gjorde mot barnen när vi separerade.

Det finns några minnesbilder som jag nästan inte minns för att de är så jobbiga. Gör så ont.

Hur de fick beskedet, hur de reagerade.

Jobbiga glimtar i huvudet. Det gör ont. Jag får tårar i ögonen när jag skriver.

Och genom åren tror man att allt satt sig, hos barnen, de anpassar sig. De går vidare under rådande nya omständigheter.

Men allt finns kvar, det är inte över och borta.

Ledsen yngste son sa för inte så länge sedan till mamman, i en turbulent situation med tjafs med mammans nya, att han önskar att allt vore som förr. Innan. När vi var familj. Vi. Vi fem.

Det sliter mitt hjärta itu att höra. Och det är klart att han önskar det. Förr, när allt höll ihop. En vanlig familj. Med hus, med semester ihop. Vanlighet.

De erfarenheter barn får när de växer upp i en separerad familj, vad sätter det för spår? All längtan till det som var innan, kan det vändas till insikten att det blev bra ändå? Fast mycket var jobbigt en lång tid, och det hade varit skönare att slippa kaos och instabilitet.

Jag vet inte. Vad gör livet med oss, med barnen? Vad gör föräldrarnas beslut med barnens personlighet och deras minnen, drömmar, mål?

Resandet

Det är den tiden på året när folk reser bort. Långt bort, Hawaii, eller mer vanliga resmål som Grekland och Spanien. Instagram och Facebook flödar av bilder.

Jag är inte i position ekonomiskt att göra sådana resor. Kanske något i resväg går att genomföra nästa sommar, eller nästa höstlov.

Det är svindlande vilka ekonomiska murar som rest sig efter en separation. Menar: folk reser bort flera gånger per år med sina familjer. Sportlov i fjällen, påsk med kanske, utlandsresa (all inklusive) på sommaren, Londonweekend på höstlovet, en liten extratripp på nyåret…

Kanske 100 000 kronor? Det handlar om stora summor som ska sparas in under arbetsåret. Hur klarar man det?

Jag vet ju egentligen. Man sparar. Även barnbidraget. Man håller ihop, separerar inte. Man bor i hus som man köpt för åratal sedan. Dyrt då men billigt idag, om man jämför. Man bor i sina föräldrars stugor och bjuds med på föräldrars firarresor när de fyller jämnt.

Men viktigast kanske: Man har delade kostnader, dubbel inkomst. Det blir över, går inte bara jämnt ut varje månad.

Det är billigt att hålla ihop.

Men.

Det är många som inte kan, vill eller borde hålla ihop. Det är inte bara ekonomi det handlar om. Och fasen innan man når hyfsad ekonomisk balans igen kan bli långvarig.

Det är många som inte har de här resvanorna. Jag ser det omkring mig. Bra folk som stretar på, hälsar på släkten och gör inrikes resor – eller stannar hemma på loven och turistar i närområdet. Jag är ju sådan själv. Kollega sa att man får resa med ett barn åt gången. Det finns fördelar med det också. Nära kontakt till exempel.

Sedan är ju det hysteriska resandet ett problem i sig. Det är inte hållbart för vår värld.

I sommar blir det släktbesök med midsommarfirande i norr. Det blir fjälltur med son. Det blir någon cykeltävling för egen del i hittills okända norrländska fjällmarker. Lite så. Inte så storslaget, men jag hoppas på några fina dagar på strand vid hav också. Lite hemmaturistande och cykling. Sedan är jag ganska nöjd. Fyra veckor går undan.

Sedan har jag ju en spännande situation

med en annan fin person,

någon som kommit in i min zon

– det kan rentav bli till en relation…

Så jag klarar mig. Jag klagar inte. 😉

At the end of the day, all I want is to love and be loved….

Turbulens

Det strular lite för en son.

Som skilda föräldrar kommer man då lätt i olika positioner.

Hur saker SKA HANTERAS.

Ska det vara HÅRDA TAG eller mjuka?

Oj, vilken pajkastning det blir kring detta.

Idag skenade det igen, när sonen gjort en dum grej.

Föräldrarnas samtal om detta blev till en batalj om allt som vi var oense om.

Om vem som faktiskt tjatat om detta dåliga beteende jättemycket – som nu fick rätt. Typ…

Jaja.

Det är en stund i livet som snart ligger långt bort. 

Och det är ju inte hela världen.

Men oj, vad man har mycket inom sig, som kan bubbla fram.

När provokationerna börjar hagla.

När känslorna svallar.

När man inte längre håller inne det man tänker.

Det handlar i botten och grunden om hur sonen mår.

Hur vi hjälper honom vidare.

Han är i en tuff passage i livet. På flera sätt.

Jag försökte prata med honom om det.

Att det här är tufft, en tuff tid, det kommer att bli bättre.

Tre år

På tre år kan mycket hända.

Man kan genomgå tunga saker, som en separations många faser.

Man kan just ha börjat på ett jobb för tre år sedan, och idag ofta tänka: vill jag verkligen det här i längden? Vad vill jag? Vad ska jag jobba med om några år egentligen?

På tre år har en del för mig nya människor blivit nya vänner,  jag har hittat nya kamrater på arbetet och inom fritidsintresset cykling.

Man kan inse att barnen nu är stora och snart kommer att vara utflugna, en efter en.

Man kan också inse att barnen är fina personer som mognat allt eftersom, som man kan prata med, om stort och smått, och att åtminstone den äldste har tillförskansat sig en väldans massa insikter om livet och annat smått och gott.

Man kan inse att man, från att ha varit 40-nånting, snart är 50 år gammal.

Man kan ha haft en (nästan) nära döden-upplevelse men fått uppleva fantastisk sjukvård och återhämtat sig.

Det kan vara nyttigt att tumlas runt i en krisartad berg- och dalbana och omvärdera stora och små saker om sig själv, andra, livet och alltet. På tre år har jag varit med om det, rejält, på flera olika sätt.

På tre år har jag gjort resor som aldrig blev gjorda tidigare. En del längre, en del kortare, en del yttre och en del inre.

Tre år. En del av mitt liv som format mig, men som jag till större delen inte vill ha igen, inte återuppleva.

* * *

Siktar framåt. Var är jag om tre år framöver?

Jag kan drömma lite…

Jag har hittat kärleken igen.

Jag är mer social än vad jag orkar vara i dag.

Jag har kanske bytt jobb. Och kanske flyttat till en stuga eller villa lite utanför stan.

Jag gör resor och tar del av upplevelser som jag inte unnar mig idag.

Jag har börjat spela trummor igen, och kanske har ett piano. Rent av en ministudio?

Tre år…. ja, vi får väl se.

Det som sker

Den här gamla kinesiska berättelsen berättade en vän för mig för många år sedan. Jag har haft den med mig i bakhuvudet i en komprimerad version, men hittar den på nätet i en mängd olika tolkningar på svenska. Här en version. Innebörden är dock densamma. Den är antagligen sedd som lite banal och allmängods, men är ändå fin tycker jag. En huvudlinje i berättelsen om den kloke mannen är detta:

Det enda som går att veta är att man oavsett vad måste förbereda sig på allt som livet har att ge.

Jag läste upp historien för mina barn ikväll. De gillade den, och jag tror att den satte igång tankarna i deras huvuden…

Vågor i livet, och att fejda ut

Jag har blivit lite lugnare till mods, efter några stormiga veckor gentemot ex.

Något var tvunget att komma ut, det kommer säkert fler perioder som denna dock.

Turbulens, hur hantera barn-situationer som går att se på helt olika, hur göra med ny tredje part som kommer in och har synpunkter på saker? Ja, där kan det spåra rejält, och gjorde det.

Vem sa att separationer går fort och är lätt? (skratt skratt).

Nåja.

***

Skidat i solsken idag, lite trött i kroppen men otroligt välgörande för själen, efter några dagars inaktivitet

***

Fick en kontakt via hemsida för kontaktskapande, en kontakt med det motsatta könet som gillade min profil. Eller klickade det i alla fall…. (he he).

Trevande skrivna  meddelanden till okänd människa med en vag porträttbild.

Hur svårt det kan vara, att försöka nå någon slags kontaktnivå som känns inte bara ytlig. Det är svårt.

Hon visade sig vara från annat land, fd Sovjetrepublik.

Då började jag fundera, tveka, dröjde med svar.

Så upphörde hon att skriva, försvann, dolde sin profil.

Det var mest en lättnad.

Och varför inte – lika väl som att man kanske ses en gång och sedan, om det känns meningslöst, aldrig mer; när det känns ointressant att skriva mer så kan man fejda ut, försvinna. Inga problem.

Funderar kring det där. Vilka fördomar bär jag på, vilka problem bygger jag upp när jag får veta att en annan människa har en bakgrund i annat land och kommit till Sverige via en karl?

Å andra sidan. Jag vill inte kasta mig in i något som verkar problematiskt. Vill inte bli någon annans lösning på dess problem. Och detta hade vibbarna av problematik.

Men vad vet jag.

Nåja.

Life goes on, and life turns on, in a way that we don’t know. (Citat av Peter Wahlbeck, världens sämsta på engelska).

 

***

Och  min afghanske kamrat som jag försöker ge stöd. Jag är inte så bra på det. Men jag finns i alla fall om han behöver mig. Kontakten är inte så tät som den borde, som jag kan tycka att den borde vara i alla fall. Men jag har inte ork för allt, hela tiden. Mitt liv ger inte mig energi oavbrutet, ibland blir det bara för mycket med det egna. Men någon gång i månaden ses vi, kanske jag bjuder på käk, eller så hittar vi på något. Kanske gott så. Bättre än inget.

Oh Lord

…What more to come?!

Livets prövningar.

Faser efter separation, de kommer och går.

Ny fas, nya problem.

Allvarligt samtal med X ikväll, jag rosenrött arg. Problem med ny snubbe vs barnen.

Lite skönt att få vara berättigat upprörd.

Beredd på eskalering. Nästan längtar till konfrontation med snubbe.

We will see…

Nedan, refrängen lyder Oh Lord… fin bit med Big Country, och salig hädangångne sångaren Stuart Adamson.

Tjuren vid hornen

Det är jobbigt men samtidigt befriande att förlösa de jobbiga tankar man haft i verbala ord.

Har haft några stormiga dagar, där jag insett att saker måste sägas. Och att det inte finns något att förlora längre.

Det är nedrivet det som var, jag bygger från grunden från och med nu.

En relation som inte finns längre behöver inte bäddas i bomull och tassas på tå i. Man kan kasta fram den kärva kärnan i det man tänker och tycker. Det spelar ingen roll, längre.

Min frustration har fått uttryck, och det har mottagits med motaggression och förlöjligande. Vilket var väntat. Jag bryr mig inte om det.

En frihet i det.

Kanske kontakten kommer att haverera helt och för lång tid. Kanske det bara behövdes ett åskväder för att rensa luften och kunna fortsätta. Vi får se.

Arv, val, slump, vilja – Tjacket

Man tänker ibland i banor om varför det blev så här?

Och det finns ju så många svar. Och så många saker som i vissa fall går att välja eller ändra, i andra fall inte alls går att justera i efterhand.

Varför kom det sig så att jag och en av mina systrar lever så olika liv, ekonomiskt? Hon med familj har råd att unna sig allt, framstår det som i alla fall. Jag och min familj kan inte det, långt därifrån.

Hon valde tidigt en tekniskt inriktad utbildning, har jobbat inom högre tjänstemannabranschen stor del av livet, tjänar bra.

Jag valde att bli journalist, ett yrke man väljer utan stora utsikter om att nå rikedom, snarare för att man vill något: skriva, påverka, vara kreativ.

Hon var smart. Och har en annan begåvning än jag, definitivt.

Men så tänker jag på annat. Hennes, deras liv har andra bekymmer. Just de bekymren har inte jag och de mina. Vi har våra saker att grubbla på, de har sina.

Men man glömmer lätt det. När man ser sina anhöriga göra spännande resor, ha nya fina grejor, satsa på sporter och upplevelser som man själv aldrig har marginal nog att lägga slantarna på.

Och visst har vi haft olika förutsättningar i livet, men det går inte att säga att någon haft sämre eller bättre. Det har varit olika, blivit olika, av många olika skäl. Och jag tycker mycket om henne såklart.

En faktor som spelar stor roll ekonomiskt är ju detta att leva ihop, att bygga en stark ekonomi tillsammans, och aldrig rasera den. Att jobba mot samma mål, satsa gemensamt.

Där har jag definitivt inte en chans längre. Man får börja om, bygga från grunden, försöka ta ikapp det som inte går att ta ikapp. Kämpa vidare. Prioritera om. Välja annat. Välja bort.

Det är välja bort som känns så tråkigt och så grymt mot de underbara förväntansfulla längtande barn man har ansvaret för.

Antingen väljer man bort (resor till exempel) så att de drabbas, blir besvikna, avundsjuka på andra. Eller så väljer man (att köpa något till dem) så att det påverkar den egna tillvaron (jag får skippa saker för att barnen ska få).

Jag pratar med dem om vad de har. Lite för att de ska tänka att det kunde vara så mycket värre. De har vad de behöver. Det finns barn som farit illa, som de är jämnåriga med, där familjerna är trasiga, kaos.

Livet. Det är livet. Att välja, välja bort, att väljas och väljas bort. Och en massa annat där emellan och utöver det. Såklart.

* * *

Nya året kommer. Det gamla försvinner.

Jag väljer att tro på lösningar. Det finns inget annat.

Vi kämpar vidare och söker möjligheterna. Jag, barnen, och de människor jag trivs med och gillar.

Kanske finns det någon där ute som jag ännu inte träffat, som kommer att betyda mycket för mig.

Kanske inte.

Jag undrar om nån älskar mig
som jag inte känner till
Som inte vågat säga nåt
Nej säg inte om det stämmer
Det är tjacket jag går vidare på
Att det ändå skulle kunna vara så