DOKUMENT: Oboy-krisen

Hej Sverige. Finns ni kvar där ute? Ni var ju så nära att gå under för två månader sedan. När Oboy-krisen slog till och förlamade landet. Minns ni?

Inget var sig likt. Hur skulle skolbarnen överleva, utan sin dos av Oboy efter skolan? Så här såg det ut i Aftonbladet:

oboykrisen

Storyn blev medial i slutet av augusti 2018, när Aftonbladet brassade på om att det rådde stor brist på Oboy i hela landet. TT nappade, och nyheten spreds till tidningars webbsidor runt om i landet, alla medier med näsa för vad som är nära läsarna gjorde en ”grej” av detta faktum. Att en specifik leverantör av en sockerstinn chokladdryck hade leveransproblem.

Det är något som luktar lite illa där. Det är möjligt att det var en riktig leveransproblematik för företaget bakom drycken. Det är också möjligt att det hela var en PR-kampanj som medierna spelade med i. För att de visste att folk skulle älska denna story, en ”kris” som inte är så jobbig men en riktig snackis. Och för att Oboy är ett så känt ord, ett tydligt varumärke, en produkts namn som ”blev” drycken. Ungefär som att ”tugga toy” var samma som tugga tuggummi när jag var barn (länge sedan). Ni hajar. Vilka fler sådana produkter har vi? Kommentera gärna.

För vi alla vet nog, att det finns andra chokladdrycker i butikerna. Och att det går att blanda egen drickchoklad med mjölk, socker och kakao. (AB gjorde faktiskt en sådan vinkel, genom ett initiativ av räddningstjänsten som egentligen ville informera om brandsäkerhet, men ändå…) Ändå: en Oboy-kris.

Google har en sökfunktion för trender i sökningar, Google Trends. Där kan man se att krisen som härjade Sverige gick över ganska snabbt. Denna sökfunktion brukar smittskyddsläkare använda för att se hur influensa-sökningarna ökar varje vinter – det brukar stämma ganska bra med hur sjuka folk är ute i riket.

trends

Google Trends avslöjar rätt tydligt: Oboy-krisen var snabbt övergående. Ungefär när medierna slutade skriva om saken, var den över. (100 är lika med högsta intresse, 50 är halverat intresse etc).

Kanske var det inte mer än så att medierna, det vill säga journalistskrået jag tillhör, särskilt de kommersiellt inriktade medierna, visste att de hade en klickis. Något som når ut, väcker nyfikenhet, ger trafik online. Inte mer än så. Men det gäller att vara lite varsam tycker jag. Minns Tommy Black… alltså när PR blir nyheter.

Och minns alla riktiga kriser där ordet är befogat. När vi gör en kris av en ickekris, försvinner ordens betydelse till sist. Spara krisordet till rätt tillfälle.

Det påstods att folk köpte Oboy på Blocket för tusentals kronor. De där till salu-annonserna ligger ännu kvar. Jag tvivlar på om de sålde sin Oboy och glömde ta bort annonsen – eller om det kanske helt enkelt inte var någon som köpte Oboy för ockerpriser. Dock ska tilläggas: de annonser jag ser vid en spaning nu, har lagts ut efter att kris-peaken lagt sig. Kanske var det lycksökare som kom in för sent i matchen bara?

block

En sak jag ser nu, som inte varit lika smaskig att hugga – än – för massmedierna. Att Oboys Facebook-sida har fått in en del klagomål på hur produkten  blev efter deras nya leveranser kommit igång. Kanske är det bara en tidsfråga innan Aftonbladet kommer med nya Oboy-krisen? ”Oboyen klumpar sig – kris i landet”

oboykommentarer

Kanske är hela Oboy-krisen bara ett exempel på så kallad infotainment, där lättsmält information som flyter in i det kommersiella pumpas ut av journalister, bara för att man vet att det kommer att få spridning. Ingen blir skadad av det, tänker man. Men det är inte riktigt sant. Förtroendet för massmedia och journalistik blir nog inte stärkt av sådan här plojjournalistik. Och någon vinner säkerligen på detta: de kommersiella aktörerna. Oboys ägare Mondelez, exempelvis. De räknar nog hem ruschen efter Oboy i kronor och ören för fullt just nu. Bästa försäljningshösten någonsin?

Med detta har jag lättat mitt journalistiska samvete, gjort en privatspaning och serverar den nya chokladdrycks-sörjan i ett välblandat glas, för hugad massmedia att kasta sig över för en lite kritisk uppföljning måhända.

Men spara gärna de värsta katastrofrubbarna till riktiga kriser och katastrofer. De kommer att behövas, säkerligen.

 

Annonser

Resandet

Det är den tiden på året när folk reser bort. Långt bort, Hawaii, eller mer vanliga resmål som Grekland och Spanien. Instagram och Facebook flödar av bilder.

Jag är inte i position ekonomiskt att göra sådana resor. Kanske något i resväg går att genomföra nästa sommar, eller nästa höstlov.

Det är svindlande vilka ekonomiska murar som rest sig efter en separation. Menar: folk reser bort flera gånger per år med sina familjer. Sportlov i fjällen, påsk med kanske, utlandsresa (all inklusive) på sommaren, Londonweekend på höstlovet, en liten extratripp på nyåret…

Kanske 100 000 kronor? Det handlar om stora summor som ska sparas in under arbetsåret. Hur klarar man det?

Jag vet ju egentligen. Man sparar. Även barnbidraget. Man håller ihop, separerar inte. Man bor i hus som man köpt för åratal sedan. Dyrt då men billigt idag, om man jämför. Man bor i sina föräldrars stugor och bjuds med på föräldrars firarresor när de fyller jämnt.

Men viktigast kanske: Man har delade kostnader, dubbel inkomst. Det blir över, går inte bara jämnt ut varje månad.

Det är billigt att hålla ihop.

Men.

Det är många som inte kan, vill eller borde hålla ihop. Det är inte bara ekonomi det handlar om. Och fasen innan man når hyfsad ekonomisk balans igen kan bli långvarig.

Det är många som inte har de här resvanorna. Jag ser det omkring mig. Bra folk som stretar på, hälsar på släkten och gör inrikes resor – eller stannar hemma på loven och turistar i närområdet. Jag är ju sådan själv. Kollega sa att man får resa med ett barn åt gången. Det finns fördelar med det också. Nära kontakt till exempel.

Sedan är ju det hysteriska resandet ett problem i sig. Det är inte hållbart för vår värld.

I sommar blir det släktbesök med midsommarfirande i norr. Det blir fjälltur med son. Det blir någon cykeltävling för egen del i hittills okända norrländska fjällmarker. Lite så. Inte så storslaget, men jag hoppas på några fina dagar på strand vid hav också. Lite hemmaturistande och cykling. Sedan är jag ganska nöjd. Fyra veckor går undan.

Sedan har jag ju en spännande situation

med en annan fin person,

någon som kommit in i min zon

– det kan rentav bli till en relation…

Så jag klarar mig. Jag klagar inte. 😉

At the end of the day, all I want is to love and be loved….

Vemod, sommar

Återigen. Skolavslutningar. Sommaren kommer. Vemod. Glada barn. Rastlöshet.

Det är en intensiv tid för föräldrar nu. Skolan slutar och sommaren börjar.

Förväntningarna, längtan efter äventyr.

Medan föräldrarna ska jobba, är barnen lediga.

Det är klart att det inte blir perfekt då. Men vi hoppas det blir bra ändå.

Sorgen i hjärtat över att man inte kan  ge barnen allt de vill.

Men det blir okej ändå.

Jämförelsesjukan. Alla andra som… gör saker. Bilder i sociala medier. Solresor, stugliv.

Familjerna som på skolavslutningsdagen lägger upp bilder från poolen i ett varmt land någonstans.

På Skolavslutnings-Dagen.

Jag tycker att det är lite oförskämt faktiskt.

Gillar det inte. Det här att ”vi passar på att åka iväg” innan skolan  slutar. Antagligen för att resorna var aningen billigare då.

Medan de allra flesta familjer faktiskt fullföljer skolan först, sedan tar semester och reser och har sig. I normal god ordning.

Jag läste filosofi en termin en gång i förhistorien. En av de filosofiska teorierna (av Immanuel Kant) – det kategoriska imperativet – säger ungefär: handla så att du vill att din handling kan upphöjas till en allmän lag. Läs mer här.

Vi prövar det på skolavslutningsexemplet. Om jag reser iväg innan skolavslutningen, och accepterar att alla andra gör det också – vad händer då? Det blir ingen skolavslutning. Ingen kommer att vara där, utom personalen.

Känn på den, ni skolavslutningsskolkare…

Annars så var det förstås en vacker dag med tår i ögonvrån och Den blomstertid nu kommer i kyrkan. Allt gott, slutet gott, nu börjar sommaren.

Glädjen bland barn som ser fram mot sommarlovet går inte att ta miste på.

Det är en glädje man själv blir glad av. Ska försöka glömma alla de andra sakerna som jag började med att rada upp.

No reply

Return to sender, address unknown…

Nej, inte riktigt. Men flera gånger på kort tid har jag noterat att mina försök till kontakt med andra inte har gett något svar. Alls.

Det kan man tycka är väl inget att bry sig om. Och inte gräva ner sig för mycket över. Det gör jag inte. Men jag funderar lite ändå. Tror att det kan, lite, eller mycket, ha att göra med det samhälle vi lever i. Inte bara, men delvis.

Jag tror att det är tecken på flera saker. Kanske på att folk har så mycket information att sålla och hantera, att man glömmer bort saker. Som att svara på meddelanden. Jag tror att många, och även jag, har så överbelastade hjärnor idag att man inte klarar av att sålla och reagera på den information som väller in i ens medvetande, ens mejlbox, ens Facebook-messenger, etc.

Ett alternativ kan förstås också vara att jag skulle vara en person som en del inte vill ha kontakt med. Jag överväger självkritiskt detta också, och vad det i så fall kan bero på. Om det är så. Men jag tror inte egentligen att det är så. Jag brukar funka bra med folk helt enkelt, för det mesta, och brukar inte hamna i konflikt som regel.

Men här några exempel på abrupt-end-of-contact de senaste veckorna: ett tafatt kontaktförsök med en person av det så kallade motsatta, slutade med först positiv respons, sedan – tystnad. Jag tror att hon glömde bort att svara bara. Alternativt fick hon kalla fötter, eller gjorde någon slags research och gillade inte vad hon fann. Men hon föreslog ett möte, jag svarade om tid och dag – sedan inget. Alls. Och jag har ingen anledning att tjata – det hade varit lite creepy tror jag – så jag la ner.

Ett annat exempel är detta: jag noterade med lite sorg att en gammal bekant, en kvinna som jag sedan länge inte haft kontakt med men en gång hade aningen av ”läge” på, berättat om en sjukdom på Facebook. Jag tyckte att det var läge för ett personligt meddelande med beklagande och ett försök att knyta kontakt, bara för att hon känns som en gammal god vän, än efter alla år.

Jag skrev och skickade. Hon läste. Men svarade inte.

Jag förstår att det kan finnas många skäl till om man, drabbad av en jobbig sjukdom, inte orkar svara till alla som tar kontakt när man gått ut med det. Jag tror att det är förklaringen. Och det där jag nämnde ovan, att många har så mycket att sålla i informationssamhället att man glömmer. Tänker: jag svarar senare. Sedan är det borta ur minnet.

Men jag funderar också på om jag uttryckte mig fel, om något blev feltolkat, om jag inte har känsla för vad man kan säga till en som drabbats av ett tråkigt besked. Jag är självkritisk på den punkten – man är rätt ovan vid att hantera och bemöta människor som drabbats av något tungt. Men jag försöker bli bättre på det. Den här gången blev det ingen respons. Än i alla fall. Jag tänkte dessutom att det kändes mer personligt att skriva direktmeddelande än att skriva något kort i en öppen kommentar.

I jobbet händer detta med icke-svar på mejl och i chatt mest varje dag… men där tar jag det inte så personligt, mer som ett tecken på nonchalans, allas kaotiska jobbvardag… och i viss mån undermåliga teknikkunskaper. ”Vadå chatt?!” är bemötandet ibland från folk som borde veta bättre.

Slutligen, mitt ex svarar ofta inte på meddelanden. Det härrör sig nog både till info-stressen i allmänhet och på en dålig relation i synnerhet. På den fronten intet nytt…

Ytan och vad som finns under den…

Det är lätt att tvivla på saker och ting i den digitala värld vi lever i. Vad är på riktigt, vad är fejk, vad spelar roll och vad gör vi med vår tid, våra liv?

Sociala medier. Jag jobbar med dem, men jag ska sanning att säga erkänna att jag inte fattar allt. Det som är sanning en dag kan vara passé nästa – för Facebook har uppifrån sitt torn av elfenben och ebenholz skruvat i några logaritmer som gör att allt kastas över ända.

Innehållet, det vi alla fyller bårs sociala medier med, får en ofta att tvivla över meningen med det hela.

Twitter var något jag trodde på starkt i flera år, i dag vet jag inte om det är lönt att lägga tid på för att sprida de nyheter jag jobbar med. De vanliga människorna, publiken, finns inte där, men mer snävt definierade aktörer är där: rasisterna, politikerna, journalisterna. Det är av allt att döma en bubbla vi jobbar i, när vi är i sociala medier.

Pokemon Go… när spelet flyttar ut på gatorna  blir den fiktiva världen viktigare än den verkliga. Jag tycker inte om det. Det känns farligt, på flera plan. Förutom risken att bli överkörd eller spetsad av ett staket (som ju har hänt), så går människor omkring och ”ser” saker som inte finns i verkligheten, bara i den digitala spelvärlden, i mobilen. De beter sig som om den falska bilden är en verklig bild. Hur beter man sig, hur präglas man, av det? Hur hanterar man  mänsklig kontakt när allt mer blir digitalt låtsas-liv? Jag låter som en förgubbad mossig stubbe, jag vet.

Det finns internetforskare som slår ner hårt på de som antyder moralpanik över hur nya digitala livsmönster förändrar oss. Jag vill inte vara i något av dessa extremare läger, men jag är rädd för att vi genomgår för många stora förändringar i konsten att leva, det går för fort och en redan stressad hjärna klarar inte av hur mycket som helst. Runt om mig, och i mig själv, ser jag tecken på människors sammanbrott, mer eller mindre. Stress, brist på vila, ständig närvaro i sociala medier, utbrändhet, separationer, träningsfixering… jag buntar ihop mycket nu, allt är inte negativt men i många fall tycker jag tecknen är tydliga.

En elitcyklist gick ut i sin blogg och berättade om sin separation. Några dagar senare skriver han om hur han mår, något som flera kommentatorer tolkar som tecken på utbrändhet. Han  själv verkar inte se det utan kör på i maxat tempo. Farligt. Vi är många som är i samma sits även om vi inte skriver om allt i en välläst blogg, som han.

Barnen lär sig att exponera sig som varumärken på Instagram och Snapchat. De bygger bilden av sig själv, och tar in bilden av andra och av marknadens aktörer på samma vis. Drömmer om prylar, utrustning, pengar. Äldste sonen säger att han vill tjäna pengar, inte att han vill bli något särskilt, när han blir stor. En rationell framtidsdröm, sannerligen.

Kanske var det samma när jag var barn, så klart jag drömde om saker också då. Det var inte fett under min uppväxt, men jag fick nog det jag behövde. Inga utlandsresor dock, oh nej… Jag är rädd att mina barn upplever att de har det snålt också, men jämfört med min uppväxt så överflödas de av materiella ting. Ändå hålls hungern efter mer vid liv hela tiden. Och det är förstås mänskligt. Man ser hellre det man inte har, som andra har, än det man faktiskt redan har.

Yngste sonen drömmer om att vi ska bo i hus med tomt, stor gräsmatta. Jag gråter inombords över hans dröm när han försiktigt förklarar den för mig (verkar orolig för att låta som att han kräver för mycket), för den är min dröm också. Men jag kan inte leverera. Inte nu. Inte inom en lång tid framöver tror jag. Och sedan är barnen stora. Man kan gå i bitar för mindre.

Men det ska jag inte göra. Jag ska ge dem vad jag kan, en  del kostar pengar och en del kostar bara tid och engagemang.

Äldste sonen vill att vi ska åka till Grekland. Har bara åkt på storstadssemestrar i Europa hittills, vilket ju inte är så dåligt heller. Men Grekland känns realistiskt att förverkliga. Kanske nästa sommar. Kanske… Han sa också i förra veckan: Pappa, den där tältutflykten vi pratat om, kan vi inte göra den nu? Och så pratade han om den fantastiska stjärnhimlen han sett på cykelturen hem från en kompis på kvällen. Jag blev genast mycket lyckligare som förälder…! De har fått för lite naturupplevelser tycker jag, men det finns en  vilja och en hunger efter det. I alla fall hos vissa av dem.

Det jag har är min kärlek och en vilja att försöka ge dem trygghet. I en  värld där mycket handlar om pengar och yta, om prylar och status, om att lyckas och att prestera. Då kan en trygg pappa ändå vara något att hålla i handen när det känns tufft. Det är vad jag har att ge dem. Hoppas att de känner det. Jag upprepar för dem: ni kan alltid komma till mig. Det ska de ha med sig i livet.

Den här låten tycker jag är fantastisk. Kanske för att den talar till mig där jag är i livet just nu.

Onekligen lockande

Tur att man har pli på sig själv. Men det är onekligen lockande att ge en annan bild av livet än den bild som gestaltas av en hel del så kallade vänner på Facebook. En klarsynt f d kollega benämnde Facebook som ”Familjen Bra”. Och visst är det så. Alldeles för mycket så.

Jag ser människor basunera ut sin kärlek och hur fantastisk den är och hur fint liv de lever tillsammans och hur många år de haft ihop och allt blir bara bättre för varje år… Vilka spännande liv de har och så fantastiska aktiviteter och fritidshus och båtar och grillar och… ja, ni fattar.

Bra. Kul. Men ni vet väl att det finns många som inte har det så, just nu. Och ni vet väl att det ni upplever och basunerar ut inte nödvändigtvis är en evig sanning, och kanske inte ens är sant i dag. Fast ni vill gärna att det ska vara den sanning som syns.

Klart jag drabbas av avundsjuka, även om jag försöker se det i rätt perspektiv. Att de sociala medierna skapar känslor som reaktion på allt det här, känslor som är dåliga och onödiga, som inte behövs. Jag behöver inte veta och relatera till att tio avlägsna bekanta har det bra i sina relationer. Jag känner dem inte ens.

Jag har en skön kusin som brukar uttrycka sig väldigt bryskt om livet, om karlar, om feminism, om jobbet och allt möjligt – i sociala medier. Hon är inte riktigt rumsren om man så säger, men ack så befriande som kontrast mot alla dessa lyckoknarkare, som levererar en lagom charmig bild av sig själv hela tiden – liksom för att vårda sitt varumärke som Lyckad, Normal, Framgångsrik.

Jag tror att många ser igenom det där. Men jag tror  att många inte gör det. Och jag känner själv som sagt ibland en svidande känsla av avundsjuka, trots att jag inte vill. Över allt som jag inte har, allt det som presenteras på Instagram och Facebook som symboliska troféer, som avbockningar på Det Lyckliga Livets checklista.

Men jag tror det är bäst att jag inte publicerar dessa tankar på Facebook… Det kan bli lite dålig stämning hos Familjen Bra…

Det finns ju de som hävdar att man blir lyckligare av att sluta använda Facebook, för övrigt.

Sedan måste jag tillägga, att det finns mycket i mitt liv som jag är tacksam över. Och jag vet att den tid jag är inne i nu i livet, inte är permanent. Det blir bättre. Och jag har mål som jag ska uppnå, på flera plan. Det gäller bara att inte jämföra sig för mycket med andra, och att inse vad som är äkta och vad som bara är pråligheter.