Ut, ut, ut

Man behöver komma ut och röra på sig. Det är min grundinställning. Jag är ibland en slöfock korta stunder, men för det mesta håller jag igång. Inte med någon hög nivå eller högt tempo. Men ut, till fots eller på cykel eller skidor, det måste jag.

Jag har återtagit min relation med mina fötter lite grand de senaste åren. Ska förklara.

För säg, 10-12 år sedan började mina fötter krångla. Ont i hälen (hälsporre) och nedsjunkna framvalv. Trista symtom men sånt som går att hantera, jobba med, leva med. Men det var en tid då jag befarade att jag inte kunde gå rejäla sträckor, eller springa i skogen, mer. Någonsin.

Det var deprimerande tankar. Att det var slut, jag var runt 40 och mina fötter hade gett upp. Så tänkte jag. Fjällturerna jag drömmer om, vad blev det av dem?

Då började jag cykla lite mer än tidigare, och det var ju förstås något positivt. Jag utökade cyklandet och försökte hantera fotproblemen med inlägg och diverse övningar. Det är ungefär där jag är idag. Fötterna är inte perfekta men de är mina. Och de fungerar att gå och springa på!

Jag tar en promenad i mina närbelägna skogar då och då. Jag springer på stigar ibland. Inte som en riktigt regelbunden rutin, men jag känner kallet och jag följer det. Jag känner att min kropp, mina fötter, min fysik och mitt psyke mår bra av det.

Senaste dagarna har jag lufsat ett par gånger i skogen med broddar på isiga stigar, i ett par trailskor, som jag hittade i höstas på en bra rea och för ovanlighetens skull i rätt storlek. Modell större. Inte lätt att hitta alltid.

För ett par somrar sedan då jag hade en ganska snål månad ekonomiskt, och var utan barn – och flickvän – men behövde handla. Då tänkte jag som så: jag går genom skogen och handlar. Jag valde att gå, i ett strålande vackert sommarväder, via ett skogsområde förbi en sjö, till ett stort köpcentra där matbutiken fanns. Jag handlade det jag kunde ta med mig på ryggen i ryggsäck, och så gick jag hem igen.

Den känslan var härlig. I stället för att som ibland känna mig missmodig och grubblande, över ensamhet, dålig ekonomi och annat surt, så tog jag tag i en praktisk fråga. Jag GICK och handlade, och GICK tillbaka.

Det tog hela eftermiddagen men jag var nöjd, skönt trött, och hade utfört nödvändiga saker samtidigt som jag hade fått nödvändig motion och friskluft och naturupplevelse. Jag hade frid i kropp och själ den kvällen, trots att jag var ensam.

Jag tänkte att jag tog The High Road to Ica Maxi. Det kändes lite så, passerade lite höjder i skogen innan det bar ned till handelsområdet närmare älven där jag bor. Fast i verkligheten är det ju rätt platt härikring. Men det var lite rolig tanke, istället för den platta gångbanan genom bostadsområdena så travade jag glatt genom skogen. The High Road.

Det är ett sätt att må bra. Att ta sig ut, inte bara för att njuta utan som en del av det vardagliga. Det är därför jag cyklar mycket också, även till och från jobbet. Jag mår bra, jag transporterar mig, jag får röra mig och får andas, svettas lite. Det kostar inget ekonomiskt eller miljömässigt heller.

Det är bara uppsidor, bara positiva bitar.

Minns det som igår, min vän

Årtionde som gått igen. Vad minns man? Vad hände?

Ja, när jag gick in i detta tiotal hade jag ingen aning. Inte den blekaste. Om hur det skulle se ut den sista december 2019. Med livet. Med mig. Med familjen. Med boendet. Med måendet. Med ekonomin. Med – ja, allt.

Så mycket som hänt. Bra och mindre bra. En del jobbigt, men man får se det positivt. You win, or you learn. Typ.

Några av de största milstolparna…. men det är ju så mycket, så mycket. Nä, jag ska inte göra en lista, eller… jo kanske ändå. Här är några händelser eller minnen.

Separationen från mina barns mamma var ju en tung historia. Idag har jag fått distans till det svåra och smärtsamma, och har haft turen att ha en ny relation som jag vågar tro på igen. Men det tog några år.

Har gått från husägande till att vara bostadsrättsinnehavare.

Jag låg på sjukhus en vecka och hade en ganska tuff och omtumlande upplevelse kring det. Liv och död, man blir medveten om de motpolerna, när man varit väldigt sjuk och tar sig igenom det.

Mina pojkar har vuxit och är på väg ut i livet. En är redan där och lämnar mig snart för andra äventyr på andra platser, de andra är på väg ditåt. Man blir ödmjuk, tårögd, tacksam, imponerad, lycklig, orolig – allt på samma gång.

Jag har gjort resor både långt och kort, som alla har bidragit till att vidga mina vyer och mina sinnen. Så mycket mer man vill göra.

Jag har haft roligare med mina syskon än jag trodde att jag skulle kunna ha, i samband med våra 50-årsfiranden. Jo, jag fyllde ju också jämnt nyligen.

Jag har fått se mina föräldrar åldras allt mer, är tacksam över att de är kvar och lite sorgsen över vad åldrandet gör med dem. Men många har inte haft den turen att ha föräldrar som hänger med än och med god marginal har passerat de 80.

Jag har fått göra fjällvandringar med mina söner i olika sammanhang, något jag längtat efter mycket och som de verkar ha tyckt varit något värt att göra om. Den känslan av naturens storhet som jag vill ge dem, jag tror jag lyckades med något där!

Jag har fått ett intresse som varit väldigt mycket värt och viktigt under en turbulent tioårstid i mitt liv – cyklingen. Jag har rest på olika tävlingar och utmanat mig själv, jag har stärkts under svåra perioder av att fokusera på träningen, jag har vässat mina färdigheter i att rulla på två hjul över stock och sten.

Bytte jobb efter en lång tid på samma ställe – omtumlande och nyttigt.

Gjorde några nya musikerfarenheter: både livekonserter med kända artister (som Håkan Hellström) och upptäckte nya artister (som The Tallest Man On Earth).

Det hände en del annat förstås. Men spontant och på kort tid, är de här sakerna viktiga i mitt liv de senaste tio åren.

Nu blickar jag framåt. Oroas av klimatproblemet och den politiska utvecklingen. Men inställningen är optimistisk. Det blir bättre och bättre. Jag är övertygad om det. Efter regn kommer alltid sol igen. Keep on moving!

Tiden är en flyktig vän, men den läker våra sår…

The hard way – jag gör det för egen maskin

Var på en dubbel-50-årsfest härom dagen. Mycket trevligt folk och kända ansikten. Om än ex med sambo var där och gav mig the creeps, men jag bara undvek dem och  hade kul med alla andra. Sen hemkomst, bakis morgonen därpå. Vaknar med ett ryck klockan sex – ska ju ha ett föräldrauppdrag för ett av barnen i en ort fyra mil från min stad, klockan 11! Kan inte köra bil! Går tåg och buss – nej inte så det matchar!

Vad göra… cyklist som jag är, inser jag: här ska cyklas. Sagt och gjort. Iväg 0840-isch på hojen, nöter landsväg i nära två timmar, kommer fram i tid.

Där visar det sig att mitt uppdrag inte var så nödvändigt, att sälja korv på ett utebads sista sommarsäsongs-helg. Det var trist väder och få badande, så personalen hade inget behov av extra personal.

Jag hängde där ett tag, duschade, fikade, pysslade om cykeln som fått pyspunka. Och så cyklade jag hem igen.

Kan lova att jag var slut på kvällen, efter en rejäl fest och påföljande drygt åtta mils cykling med för få sömntimmar i kroppen… Men idag, dagen efter cykeldagen, är jag tillfreds och nöjd i kroppen, känner mig sliten men så där lugn. Behöver inte iväg ut (fast det kanske blir någon lugn liten tur senare, får se.)

Jag har ju lätt att bli rastlös om jag inte får den fysiska rörelse som min kropp vant sig vid, och nu är jag inne i en sådan bra träningsperiod under sommaren att jag måste ut var och varannan dag. OK, vilar några dagar emellanåt men mest på grund av att jag inte hinner cykla ut i skogen.

Men jag hojar till och från jobb och  flickvän mest hela tiden.  Allt räknas, även ren transportcykling. Kroppen räknar, kroppen minns, kroppen mår bra.

Jag tog djupt intryck av Anders Hansens sommarprat och hans bok Hjärnstark som jag hann läsa i våras innan sommarpratet. Om hur viktig motion och rörelse är för hjärnan på många olika vis.

Fastnade för uttrycket: hjärnan räknar varje steg. All rörelse är bättre än  att inte röra sig.

Äldre och det märks

Nu spirar skrivinspirationen, jag ska ut i solen strax men en sak till:

Det här att åldras…

Har senaste tiden tvingat mig själv att inse att tunnhårighet högst uppe på skallen är en realitet nu. Det är inte hela världen. Samtidigt är det ett tydligt tecken på det som vi alla går igenom. Vi blir äldre och kroppen förändras.

Jag gick och klippte mig igår. Blev av med ett alltför stort hårsvall, skönt att bli kortsnaggad. Kommer nog att göra som många andra män och hålla håret rejält kort framöver. Känns mer som att man accepterat läget då. Att en liten kal fläck däruppe inte går att dölja, och att jag skiter i det. Jag är jag. Med eller utan hår på alla ställen… hehe.

Andra saker tar också ens uppmärksamhet mer, kroppsligen. Man får lite ont här och där i kroppen. Men  det gäller att hålla igång. Det är det enda sättet att må bra, att hålla sig frisk. Har i nuläget en axel som är konstant krånglande. Sjukgymnastik gjorde det inte bättre. Avbröt. Få se i höst. Kanske läkare och röntgen. Eller så kör jag på med lite egen träning bara, typiskt mig. Eller typiskt min gamle far…. att försöka lösa själv hellre än att ta hjälp. Han är sådan, jag känner igen mig i det.

Och så magen. Den jädra kulmagen. Har alltid ansett mig vara i hyfsad fysisk form. Och det är jag även nu. Men det där med ämnesomsättningen när man passerat 40…. man förbränner inte lika mycket, sägs det. Men man fortsätter att käka som vanligt… klart det visar sig någonstans. Har sett  det hos andra, vill inte bli samma gubbmage själv.

När exfrun väldigt odiskret sneglade på min magtrakt nyligen, blev jag provocerad och snäste något. Hon som är så rak av sig bekräftade direkt att det var min mage hon glodde på. Det kändes ju inte jättetoppen att höra. Men jag tänker: det är för min egen skull jag tar tag i problemet. Vad hon tänker eller säger har inte inverkan längre på mig. Ändå har det ju det förstås. Tyvärr, bryr mig för mycket.

Tiden jobbar för mig. Med tiden blir jag mindre känslig för vad en tidigare livskamrat säger och tycker. Hoppas jag.

Nu – ut i solen. Sommaren väntar. Den lever än i några veckor, kanske månader om vi har tur.

Rejsat

Har kört en cykeltävling. Och gosh, var det tufft…

Som första mountainbikelopp på säsongen – när man fortfarande inte riktigt har tränat igång sin kropp efter vintern – var det en oväntat tuff utmaning. Det insåg jag än mer när loppet väl var igång och ryggen började knorra efter bara en mil. Då var det 5,5 mil kvar. Jag hade inte scoutat så mycket kring hur stor utmaning det var, mer än att jag fattat att det var det. Tufft… men det blev hårdare än jag räknat med.

Fast… kanske var jag innerst inne inställd på en rejäl fight. För att skaka om mig själv. Det är mycket i livet som svajar hit och dit, och jag har känt mig lite slut i skallen senaste tiden. Men att bita tag i en rejäl fysisk kraftmätning kan få en att släppa taget om diverse annat som stjäl fokus. Att gå ”all in” och bara köra, bara kämpa, bara slita. Jobba hårt.

När man är ute på stigen, när mjölksyra och domnade lemmar är allt man kan känna, när sandiga passager suger fast cykelhjulen – då går inte tankarna till det vardagliga trista. Då är man så illa tvungen att försöka hålla tungan rätt i mun, att styra rätt nedför hoppiga guppstigar och kämpa sig uppför branta stigningar utan att falla åt sidan. Trots att låren skriker. Trots att andningen går som en dopad blåsbälg.

Jag var inte nära att bryta någon gång. Men jag insåg mot slutet att jag inte hade mycket mer att ge. Och det är nyttigt att känna den känslan. För då har man antagligen fortfarande lite till, men inte väldigt mycket. Man känner hur armar och ben liksom blir utanför ens kropp, inte riktigt går att styra. Man trampar på, fötterna känns som om de lever sitt eget liv där nere.

Under loppet så krävs regelbunden påfyllning av energi. Sportdryck i cykelflaskan, vatten i säck på ryggen. I mina bakfickor hade jag laddat med energikakor och dito gel. Lite sliskigt käk som ändå 1) går fort att trycka i sig och 2) gör nytta. Det vill säga: får kroppen att ta nya tag, får modet att hållas uppe, får musklerna att arbeta vidare trots att de skriker efter att få lägga sig ner på en gräsmatta och bara slappna av…

Just den synen såg jag i mitt inre den sista timmen: hur jag får slänga mig raklång på rygg på en gräsmatta…

Under loppet fick jag också tillfälle att prata lite med en annan cyklist som jag bara haft kontakt med via sociala medier. Bara en sådan sak var mycket värd, tyckte jag så här efteråt. Bra med nya kontakter, i verkliga livet.

I nära fyra timmar trampade jag. Sedan var det över. Det var länge sedan jag var så trött. Efter en liten bilfärd hemåt så hamnade jag snart i soffan. Sedan hamnade jag i sängen, tidigt på kvällen. Hjärtat slog som en stånghammare fortfarande. Men somnade gjorde jag till sist. Så outsägligt skönt det var…

Gott ändå

Jodå, det rullar på. Tackar som frågar.

Har haft lite svacka, det är väl inte helt över än. Men det börjar vända uppåt.

Jag har insett hur lättad jag är över att ha löst min bostadssituation för framtiden. Enormt skönt. Njuter av att vara hemma, att fixa lite, eller bara stå och laga käk till ungarna en vanlig dag. Samtidigt har jag fått en förnyad eller ökad förståelse för hur svårt det är att ha en osäker boendesits, en osäker framtid. Det gnager och äter på en. Oro, stress. Det är många som har det så. Separerade, unga vuxna, studenter, nyanlända, sjukskrivna. Och många fler.

Man får vara så tacksam för det man trots allt har. Tacksam mot – vem? Jag är ju inte speciellt troende åt något håll. Men ibland får man se på Livet, att det har sin ups and downs, men när det går bra så får man titta på sig själv utifrån och försöka se: ”Nu har du det ganska bra ändå. Inse det.” Någonstans, en ödmjukhet.

Bil löste sig också. Har köpt en liten snål asiat. Enormt skönt. Klyschigt och så, men det är en frihet att kunna fixa allt på egen hand. Och kunna hjälpa andra utan vidare. Jag kör inte så mycket bil ändå, cyklar mest till och från jobbet.

USA:s kaos snurrar på, snart brister det. Måste brista. Ohållbar situation med en galen president.

Utvecklingssamtal på jobbet. Håll god min, spela med, inga problem med mig, nähä då. Det här vill jag utvecklas inom, visst. Jag ska visa mig lite mer framåt. Okej. Tack och hej. Puh… ett år till nästa gång…

Solen och värmen. Kommer den nu???

Min ensamkommande ungdom, som jag är kontakt för. Det är inte lätt. Man märker så tydligt hur svårt han har det, han och hans kamrater. Håller god min för mig, skriver om smärta i sociala medier. Jag blev orolig en dag, försökte få kontakt. Sedan var det inget alls han ville prata om med mig. Jag respekterar det. Men hoppas att han känner någon slags stöd i att jag ändå bryr mig om.

Har varit ute och testat mig fram på dejtnätet ett bra tag, men det känns inte som en bra väg. Drar mig tillbaka. Har haft ett möte, har skrivit med några. Känns inte alls. Stressande, samtidigt ointressant, krystat. Jag är nog inte där än. Om någonsin. Inte än i alla fall. Tror mer på personlig direktkontakt just nu. Lättare att få en känsla för annan person, hur hon är och hur man funkar ihop. Men det är långt bort. Långt långt bort. Kan tänka att man är bränd för gott, att det kanske får vara så. Jag märker väl om det förändras någon gång. Innan dess, ingen idé att pressa fram något nytt i relationsväg.

Ute och trampar hoj igen. Känns bra. Kan bli en fin sommar i sadeln. Tror inte jag kommer att nå samma intensitet som förra sommaren men kanske? Då var det både en fokuserad ökad satsning, och mycket terapitrampande. Bra för själen, bra för kroppen. Vore inte fel även i sommar att få till så många mil i skogen som 2016. Vi får väl se.

Lite sånt här förgyller livet. Lånar en film av annan skogscyklist (gillar att det inte är så fartigt, mer bara vanlig hobbymotionär i vacker natur):

Ab Sti Nens

Jo, bara kort. Jag har cyklat mycket i sommar.

Nu har det  blivit grå vardag med svårt om tid, särskilt när jag är deltidsfarsa med intensiva barnveckor. Det har varit en sådan vecka nu. Och jag har inte hunnit med cykling alls, förutom till jobbet.

Nu har jag planerat för en rejäl tur på måndag, en riktigt redig rackartur. Vi får väl se hur det blir.

Men det är så givande att vara ute länge på hoj och köra sig riktigt trött. Bra för kropp och själ. Har blivit van vid det under sommaren, känns inte bra att bara sluta med det. Det har blivit ett behov, ett bra sådant.

Så – om väder och teknik och ork står mig  bi – cyklar jag elva mil på måndag. I skogen. Men vi får väl se.

Fin dag på hoj

IMG_5834

Jo men det har ju körts Cykelvasan igen. Bilden föreställer en av de första startgrupperna, det vill säga de aningen snabbare cyklisterna, i väntan på start.

Det var en intensiv helg, precis som i fjol, denna augusticykelhelg.

Full speed, köra bil till svåger, hoppa in i hans bil, åka till Mora, inkvartera via kanonbra Air B’n’b hemma hos ett par i villa. De hade tre rum fyllda med sex cyklister. Och var mycket trevliga och hjälpsamma.

Så nästa morgon, upp vid fem, iväg efter frukost mot Sälen med bil. Start strax efter nio. Sedan full gas i några timmar. 3,36 blev sluttiden – en halvtimme bättre än i fjol. Gissa om jag var nöjd? Det rullade på bra, inga tekniska problem (trots att det fanns förutsättningar… bakhjulet lät inte bra innan, jag hann inte få hem ett nytt förrän det var för sent. Hämtade ut och monterade det efter Cykelvasan…). Och inga vurpor eller skador. Tro mig, det är en del som skadar sig, en del rätt illa. Jag åkte förbi en kraschad cyklist som låg paketerad i en bår, med ambulanspersonal omkring sig. Han bara jämrade sig, måste ha haft grymt ont. Hoppas det var lindrigt om än jobbigt, något som repar sig. Nyckelbenen exempelvis är utsatta vid krascher på cykel…

Så efter målgång: duscha, käka, in i bilen och hemåt, övernattning hos svåger och sedan sista biten hem.

Full gas denna helg som sagt. Känns nästan overkligt efteråt.

Jag hade en känsla under loppet att jag kunde trycka på mer än jag gjorde, fast det gick fort ändå. Med en mil kvar till mål trodde jag nästan inte på min cykeldators tid – kan det verkligen stämma? Jo, det stämde.

Det är en härlig enorm mängd människor som cyklar i varierad fart och med varierade ambitioner. De flesta är väl som jag, kör för att det är kul och kanske för att förbättra en tidigare tid.

Enorm organisation kring loppet imponerar också. 13 000 cyklister ska iväg från Sälen till Mora, det är mycket transporter av cyklar och väskor hit och dit… imponerande som sagt.

Efter hemkomst har jag inte cyklat alls på fyra dagar, men i går blev det en kortare tur. En normal runda, efter alla långpass senaste tiden. Rätt skönt. Ändå blev jag trött.