The hard way – jag gör det för egen maskin

Var på en dubbel-50-årsfest härom dagen. Mycket trevligt folk och kända ansikten. Om än ex med sambo var där och gav mig the creeps, men jag bara undvek dem och  hade kul med alla andra. Sen hemkomst, bakis morgonen därpå. Vaknar med ett ryck klockan sex – ska ju ha ett föräldrauppdrag för ett av barnen i en ort fyra mil från min stad, klockan 11! Kan inte köra bil! Går tåg och buss – nej inte så det matchar!

Vad göra… cyklist som jag är, inser jag: här ska cyklas. Sagt och gjort. Iväg 0840-isch på hojen, nöter landsväg i nära två timmar, kommer fram i tid.

Där visar det sig att mitt uppdrag inte var så nödvändigt, att sälja korv på ett utebads sista sommarsäsongs-helg. Det var trist väder och få badande, så personalen hade inget behov av extra personal.

Jag hängde där ett tag, duschade, fikade, pysslade om cykeln som fått pyspunka. Och så cyklade jag hem igen.

Kan lova att jag var slut på kvällen, efter en rejäl fest och påföljande drygt åtta mils cykling med för få sömntimmar i kroppen… Men idag, dagen efter cykeldagen, är jag tillfreds och nöjd i kroppen, känner mig sliten men så där lugn. Behöver inte iväg ut (fast det kanske blir någon lugn liten tur senare, får se.)

Jag har ju lätt att bli rastlös om jag inte får den fysiska rörelse som min kropp vant sig vid, och nu är jag inne i en sådan bra träningsperiod under sommaren att jag måste ut var och varannan dag. OK, vilar några dagar emellanåt men mest på grund av att jag inte hinner cykla ut i skogen.

Men jag hojar till och från jobb och  flickvän mest hela tiden.  Allt räknas, även ren transportcykling. Kroppen räknar, kroppen minns, kroppen mår bra.

Jag tog djupt intryck av Anders Hansens sommarprat och hans bok Hjärnstark som jag hann läsa i våras innan sommarpratet. Om hur viktig motion och rörelse är för hjärnan på många olika vis.

Fastnade för uttrycket: hjärnan räknar varje steg. All rörelse är bättre än  att inte röra sig.

Annonser

Äldre och det märks

Nu spirar skrivinspirationen, jag ska ut i solen strax men en sak till:

Det här att åldras…

Har senaste tiden tvingat mig själv att inse att tunnhårighet högst uppe på skallen är en realitet nu. Det är inte hela världen. Samtidigt är det ett tydligt tecken på det som vi alla går igenom. Vi blir äldre och kroppen förändras.

Jag gick och klippte mig igår. Blev av med ett alltför stort hårsvall, skönt att bli kortsnaggad. Kommer nog att göra som många andra män och hålla håret rejält kort framöver. Känns mer som att man accepterat läget då. Att en liten kal fläck däruppe inte går att dölja, och att jag skiter i det. Jag är jag. Med eller utan hår på alla ställen… hehe.

Andra saker tar också ens uppmärksamhet mer, kroppsligen. Man får lite ont här och där i kroppen. Men  det gäller att hålla igång. Det är det enda sättet att må bra, att hålla sig frisk. Har i nuläget en axel som är konstant krånglande. Sjukgymnastik gjorde det inte bättre. Avbröt. Få se i höst. Kanske läkare och röntgen. Eller så kör jag på med lite egen träning bara, typiskt mig. Eller typiskt min gamle far…. att försöka lösa själv hellre än att ta hjälp. Han är sådan, jag känner igen mig i det.

Och så magen. Den jädra kulmagen. Har alltid ansett mig vara i hyfsad fysisk form. Och det är jag även nu. Men det där med ämnesomsättningen när man passerat 40…. man förbränner inte lika mycket, sägs det. Men man fortsätter att käka som vanligt… klart det visar sig någonstans. Har sett  det hos andra, vill inte bli samma gubbmage själv.

När exfrun väldigt odiskret sneglade på min magtrakt nyligen, blev jag provocerad och snäste något. Hon som är så rak av sig bekräftade direkt att det var min mage hon glodde på. Det kändes ju inte jättetoppen att höra. Men jag tänker: det är för min egen skull jag tar tag i problemet. Vad hon tänker eller säger har inte inverkan längre på mig. Ändå har det ju det förstås. Tyvärr, bryr mig för mycket.

Tiden jobbar för mig. Med tiden blir jag mindre känslig för vad en tidigare livskamrat säger och tycker. Hoppas jag.

Nu – ut i solen. Sommaren väntar. Den lever än i några veckor, kanske månader om vi har tur.

Rejsat

Har kört en cykeltävling. Och gosh, var det tufft…

Som första mountainbikelopp på säsongen – när man fortfarande inte riktigt har tränat igång sin kropp efter vintern – var det en oväntat tuff utmaning. Det insåg jag än mer när loppet väl var igång och ryggen började knorra efter bara en mil. Då var det 5,5 mil kvar. Jag hade inte scoutat så mycket kring hur stor utmaning det var, mer än att jag fattat att det var det. Tufft… men det blev hårdare än jag räknat med.

Fast… kanske var jag innerst inne inställd på en rejäl fight. För att skaka om mig själv. Det är mycket i livet som svajar hit och dit, och jag har känt mig lite slut i skallen senaste tiden. Men att bita tag i en rejäl fysisk kraftmätning kan få en att släppa taget om diverse annat som stjäl fokus. Att gå ”all in” och bara köra, bara kämpa, bara slita. Jobba hårt.

När man är ute på stigen, när mjölksyra och domnade lemmar är allt man kan känna, när sandiga passager suger fast cykelhjulen – då går inte tankarna till det vardagliga trista. Då är man så illa tvungen att försöka hålla tungan rätt i mun, att styra rätt nedför hoppiga guppstigar och kämpa sig uppför branta stigningar utan att falla åt sidan. Trots att låren skriker. Trots att andningen går som en dopad blåsbälg.

Jag var inte nära att bryta någon gång. Men jag insåg mot slutet att jag inte hade mycket mer att ge. Och det är nyttigt att känna den känslan. För då har man antagligen fortfarande lite till, men inte väldigt mycket. Man känner hur armar och ben liksom blir utanför ens kropp, inte riktigt går att styra. Man trampar på, fötterna känns som om de lever sitt eget liv där nere.

Under loppet så krävs regelbunden påfyllning av energi. Sportdryck i cykelflaskan, vatten i säck på ryggen. I mina bakfickor hade jag laddat med energikakor och dito gel. Lite sliskigt käk som ändå 1) går fort att trycka i sig och 2) gör nytta. Det vill säga: får kroppen att ta nya tag, får modet att hållas uppe, får musklerna att arbeta vidare trots att de skriker efter att få lägga sig ner på en gräsmatta och bara slappna av…

Just den synen såg jag i mitt inre den sista timmen: hur jag får slänga mig raklång på rygg på en gräsmatta…

Under loppet fick jag också tillfälle att prata lite med en annan cyklist som jag bara haft kontakt med via sociala medier. Bara en sådan sak var mycket värd, tyckte jag så här efteråt. Bra med nya kontakter, i verkliga livet.

I nära fyra timmar trampade jag. Sedan var det över. Det var länge sedan jag var så trött. Efter en liten bilfärd hemåt så hamnade jag snart i soffan. Sedan hamnade jag i sängen, tidigt på kvällen. Hjärtat slog som en stånghammare fortfarande. Men somnade gjorde jag till sist. Så outsägligt skönt det var…

Gott ändå

Jodå, det rullar på. Tackar som frågar.

Har haft lite svacka, det är väl inte helt över än. Men det börjar vända uppåt.

Jag har insett hur lättad jag är över att ha löst min bostadssituation för framtiden. Enormt skönt. Njuter av att vara hemma, att fixa lite, eller bara stå och laga käk till ungarna en vanlig dag. Samtidigt har jag fått en förnyad eller ökad förståelse för hur svårt det är att ha en osäker boendesits, en osäker framtid. Det gnager och äter på en. Oro, stress. Det är många som har det så. Separerade, unga vuxna, studenter, nyanlända, sjukskrivna. Och många fler.

Man får vara så tacksam för det man trots allt har. Tacksam mot – vem? Jag är ju inte speciellt troende åt något håll. Men ibland får man se på Livet, att det har sin ups and downs, men när det går bra så får man titta på sig själv utifrån och försöka se: ”Nu har du det ganska bra ändå. Inse det.” Någonstans, en ödmjukhet.

Bil löste sig också. Har köpt en liten snål asiat. Enormt skönt. Klyschigt och så, men det är en frihet att kunna fixa allt på egen hand. Och kunna hjälpa andra utan vidare. Jag kör inte så mycket bil ändå, cyklar mest till och från jobbet.

USA:s kaos snurrar på, snart brister det. Måste brista. Ohållbar situation med en galen president.

Utvecklingssamtal på jobbet. Håll god min, spela med, inga problem med mig, nähä då. Det här vill jag utvecklas inom, visst. Jag ska visa mig lite mer framåt. Okej. Tack och hej. Puh… ett år till nästa gång…

Solen och värmen. Kommer den nu???

Min ensamkommande ungdom, som jag är kontakt för. Det är inte lätt. Man märker så tydligt hur svårt han har det, han och hans kamrater. Håller god min för mig, skriver om smärta i sociala medier. Jag blev orolig en dag, försökte få kontakt. Sedan var det inget alls han ville prata om med mig. Jag respekterar det. Men hoppas att han känner någon slags stöd i att jag ändå bryr mig om.

Har varit ute och testat mig fram på dejtnätet ett bra tag, men det känns inte som en bra väg. Drar mig tillbaka. Har haft ett möte, har skrivit med några. Känns inte alls. Stressande, samtidigt ointressant, krystat. Jag är nog inte där än. Om någonsin. Inte än i alla fall. Tror mer på personlig direktkontakt just nu. Lättare att få en känsla för annan person, hur hon är och hur man funkar ihop. Men det är långt bort. Långt långt bort. Kan tänka att man är bränd för gott, att det kanske får vara så. Jag märker väl om det förändras någon gång. Innan dess, ingen idé att pressa fram något nytt i relationsväg.

Ute och trampar hoj igen. Känns bra. Kan bli en fin sommar i sadeln. Tror inte jag kommer att nå samma intensitet som förra sommaren men kanske? Då var det både en fokuserad ökad satsning, och mycket terapitrampande. Bra för själen, bra för kroppen. Vore inte fel även i sommar att få till så många mil i skogen som 2016. Vi får väl se.

Lite sånt här förgyller livet. Lånar en film av annan skogscyklist (gillar att det inte är så fartigt, mer bara vanlig hobbymotionär i vacker natur):

Ab Sti Nens

Jo, bara kort. Jag har cyklat mycket i sommar.

Nu har det  blivit grå vardag med svårt om tid, särskilt när jag är deltidsfarsa med intensiva barnveckor. Det har varit en sådan vecka nu. Och jag har inte hunnit med cykling alls, förutom till jobbet.

Nu har jag planerat för en rejäl tur på måndag, en riktigt redig rackartur. Vi får väl se hur det blir.

Men det är så givande att vara ute länge på hoj och köra sig riktigt trött. Bra för kropp och själ. Har blivit van vid det under sommaren, känns inte bra att bara sluta med det. Det har blivit ett behov, ett bra sådant.

Så – om väder och teknik och ork står mig  bi – cyklar jag elva mil på måndag. I skogen. Men vi får väl se.

Fin dag på hoj

IMG_5834

Jo men det har ju körts Cykelvasan igen. Bilden föreställer en av de första startgrupperna, det vill säga de aningen snabbare cyklisterna, i väntan på start.

Det var en intensiv helg, precis som i fjol, denna augusticykelhelg.

Full speed, köra bil till svåger, hoppa in i hans bil, åka till Mora, inkvartera via kanonbra Air B’n’b hemma hos ett par i villa. De hade tre rum fyllda med sex cyklister. Och var mycket trevliga och hjälpsamma.

Så nästa morgon, upp vid fem, iväg efter frukost mot Sälen med bil. Start strax efter nio. Sedan full gas i några timmar. 3,36 blev sluttiden – en halvtimme bättre än i fjol. Gissa om jag var nöjd? Det rullade på bra, inga tekniska problem (trots att det fanns förutsättningar… bakhjulet lät inte bra innan, jag hann inte få hem ett nytt förrän det var för sent. Hämtade ut och monterade det efter Cykelvasan…). Och inga vurpor eller skador. Tro mig, det är en del som skadar sig, en del rätt illa. Jag åkte förbi en kraschad cyklist som låg paketerad i en bår, med ambulanspersonal omkring sig. Han bara jämrade sig, måste ha haft grymt ont. Hoppas det var lindrigt om än jobbigt, något som repar sig. Nyckelbenen exempelvis är utsatta vid krascher på cykel…

Så efter målgång: duscha, käka, in i bilen och hemåt, övernattning hos svåger och sedan sista biten hem.

Full gas denna helg som sagt. Känns nästan overkligt efteråt.

Jag hade en känsla under loppet att jag kunde trycka på mer än jag gjorde, fast det gick fort ändå. Med en mil kvar till mål trodde jag nästan inte på min cykeldators tid – kan det verkligen stämma? Jo, det stämde.

Det är en härlig enorm mängd människor som cyklar i varierad fart och med varierade ambitioner. De flesta är väl som jag, kör för att det är kul och kanske för att förbättra en tidigare tid.

Enorm organisation kring loppet imponerar också. 13 000 cyklister ska iväg från Sälen till Mora, det är mycket transporter av cyklar och väskor hit och dit… imponerande som sagt.

Efter hemkomst har jag inte cyklat alls på fyra dagar, men i går blev det en kortare tur. En normal runda, efter alla långpass senaste tiden. Rätt skönt. Ändå blev jag trött.

Cyklar

Tur att du cyklar, sa en son. Han menade att jag har något att göra. Kanske tänkte han, eller kanske inte, på min nya sits som separerad med mycket tid. Barnen har sina träningar och sina kompisar, alltid något på gång och saker de vill göra. Klart vuxna behöver det också.

Han har ju lite rätt. Eller mycket. Kanske utan att veta om det. Klart, hade jag inte cyklat så mycket så hade jag gjort något annat. Men cyklingen är bra på så många vis. Rastlösheten försvinner efter några timmar i sadeln. Tid fördrivs utan grubbel, dystra tankar försvinner likaså. 

Sedan är man skönt trött, hungrig, behöver äta och duscha – man blir liksom renad på något vis. Och ofta ser man saker mer positivt efteråt. Akuta frågor som jag måste, eller avkrävs att, ge svar på blir ofta mindre stressande efter lite träning.

Sedan är ju all tid i naturen, om än på två hjul och i full fart, alltid värdefull och avkopplande för hjärnan.

Jag är beroende av cykling. Två saker i sommar gör det tydligt. När cykeln pajat, eller jag blivit skadad, är det riktigt jobbigt… För då dröjer det innan jag kan cykla igen.

Lördagstankar


Några tankar för  stunden.

Jag har lätt att imponeras och bli lite avis på de som är mycket mer avancerade än jag inom cyklingen. Jag ska sluta med det och i stället inspireras av dem. Behöver ny input för att öka min utveckling, höja mig. Då är det bra med förebilder som ligger på högre nivå.

Har börjat ta mig an pinsamma blinda fläckar i min musikhistoria. Nu är det Led Zeppelins första som rullar hemma. Man lär så länge man lever.

Inreder vidare. Nya tavlor, gardiner, blommor. Blir bra. Inreder köket med svartvita canvastavlor. Och en kaffeaffisch…

Tomt i lägenheten. Ungarna hos mamma i några dagar. Sedan kör vi järnet igen på en road trip resten av veckan, sista semesterveckan står för dörren. Njuter lugnet, så gott det går. Ändå blir det tomt, förstås.

Har nog lyckats gå ner i varv bra. Har inte koll på dagarna, har inget inbokat, har haft några fina cykeldagar och några stranddagar. Kommer att vara rejält utloggad i skallen när jag ska logga in igen på jobbet…

Gör tråkiga saker när andra har fest och somrigt lördagskul. Tvättar, grejar hemma. Lite ensamt men är rätt tillfreds ändå.

Ny maträtt upptäckt. Fräste en purjolök, rörde ner grön pesto. Voíla! En ny pastaröra skapad, smakade bra.

Snart chips, en Spendrups och en film. Sedan godnatt, imorgon ska det cyklas igen. Börjar inse att jag måste ut under förmiddagen, det blir bäst då. Blir allt segare senare på dagen när det gäller träningen.