Minns det som igår, min vän

Årtionde som gått igen. Vad minns man? Vad hände?

Ja, när jag gick in i detta tiotal hade jag ingen aning. Inte den blekaste. Om hur det skulle se ut den sista december 2019. Med livet. Med mig. Med familjen. Med boendet. Med måendet. Med ekonomin. Med – ja, allt.

Så mycket som hänt. Bra och mindre bra. En del jobbigt, men man får se det positivt. You win, or you learn. Typ.

Några av de största milstolparna…. men det är ju så mycket, så mycket. Nä, jag ska inte göra en lista, eller… jo kanske ändå. Här är några händelser eller minnen.

Separationen från mina barns mamma var ju en tung historia. Idag har jag fått distans till det svåra och smärtsamma, och har haft turen att ha en ny relation som jag vågar tro på igen. Men det tog några år.

Har gått från husägande till att vara bostadsrättsinnehavare.

Jag låg på sjukhus en vecka och hade en ganska tuff och omtumlande upplevelse kring det. Liv och död, man blir medveten om de motpolerna, när man varit väldigt sjuk och tar sig igenom det.

Mina pojkar har vuxit och är på väg ut i livet. En är redan där och lämnar mig snart för andra äventyr på andra platser, de andra är på väg ditåt. Man blir ödmjuk, tårögd, tacksam, imponerad, lycklig, orolig – allt på samma gång.

Jag har gjort resor både långt och kort, som alla har bidragit till att vidga mina vyer och mina sinnen. Så mycket mer man vill göra.

Jag har haft roligare med mina syskon än jag trodde att jag skulle kunna ha, i samband med våra 50-årsfiranden. Jo, jag fyllde ju också jämnt nyligen.

Jag har fått se mina föräldrar åldras allt mer, är tacksam över att de är kvar och lite sorgsen över vad åldrandet gör med dem. Men många har inte haft den turen att ha föräldrar som hänger med än och med god marginal har passerat de 80.

Jag har fått göra fjällvandringar med mina söner i olika sammanhang, något jag längtat efter mycket och som de verkar ha tyckt varit något värt att göra om. Den känslan av naturens storhet som jag vill ge dem, jag tror jag lyckades med något där!

Jag har fått ett intresse som varit väldigt mycket värt och viktigt under en turbulent tioårstid i mitt liv – cyklingen. Jag har rest på olika tävlingar och utmanat mig själv, jag har stärkts under svåra perioder av att fokusera på träningen, jag har vässat mina färdigheter i att rulla på två hjul över stock och sten.

Bytte jobb efter en lång tid på samma ställe – omtumlande och nyttigt.

Gjorde några nya musikerfarenheter: både livekonserter med kända artister (som Håkan Hellström) och upptäckte nya artister (som The Tallest Man On Earth).

Det hände en del annat förstås. Men spontant och på kort tid, är de här sakerna viktiga i mitt liv de senaste tio åren.

Nu blickar jag framåt. Oroas av klimatproblemet och den politiska utvecklingen. Men inställningen är optimistisk. Det blir bättre och bättre. Jag är övertygad om det. Efter regn kommer alltid sol igen. Keep on moving!

Tiden är en flyktig vän, men den läker våra sår…

Curbing my enthusiasm a.k.a. vi kämpar oss genom julen nu, va? Sedan vänder det!

Disclaimer: Lyssnade på deppiga Lars Winnerbäck-låtar medan jag skrev detta. Det kan ha präglat tonläget i mitt julepos. Nåväl. Texten går mot en ljusare nyans på slutet. Den som läser får se. Varsågoda!

Jag lägger ribban för julen rätt lågt. Visst köps lite klappar. Mest presentkort och biljetter till diverse. Det ska lagas lite mat. Bakas lite. Vet inte om jag skaffar gran. Kanske.

Luften har gått ur mig de senaste åren, eller senaste årtiondena kanske. Något försvann. Det är inte så kul längre. Skönt med ledighet. Men fixet, stressen, den närmast statushöjande stressen som alla pratar om. Man ska ha den och prata med låtsat tonläge om den. Jag orkar fan inte med den.

Kunde ta en resa över julen hur patetiskt klimatförödande det än är, eller jobba. Men jag har barnen igen. Den andra föräldern flyr fältet. Samtidigt, chansen att vara nära de rätt stora barnen för några dagar och äta gott, ha trevligt trots allt för några dagar. Det är ju guld värt. De är inte hemma så många år till. Men det är så mycket omkring, måsten som kräver att jag ska anordna allt så att dessa stunder kan inträffa.

Jag är inte duktig på jul. Jag njuter inte. Jag längtar inte. Jag ville vara en glad pappa som gör det lilla extra, spexar, skriver rim, grejar och fixar i smyg, tassar omkring kvällen före. Det har jag varit, kanske är jag än lite grand, men det är inte lika kul längre. Om det varit.

Jag har nästan fått en allergi mot julen. Jag försöker förstå vad det är jag känner, jag försöker stå ut, gör det som måste göras (måste, enligt vem?). Jag kan längta efter ensamhet och stillhet. Det är nog en följd av att familjen sprack och allt fick byggas igen.

Bara en sådan sak som att jag inga julpynt har kvar från tiden då barnen var små. Allt blev kvar hos den andra föräldern. Jag har köpt mig ett hem på nytt. Det är banalt men sorgligt. Nya julpynt utan historia.

Mina föräldrar är själva på julen numera, sedan många år. De trivs bäst med det. Jag förstår dem. De är riktigt gamla och har ju varit med om så många jular med stim och stoj och barn. De har gjort det redan. De vill ha en fridsam jul, lite guldkant men inga stora åthävor. Säkert mycket tv-tittande. Tror inte de äter så himla mycket god julmat längre.

De var duktiga på sillsallad och skinka och sill och doppigryta och sånt, då när jag var barn. Förstod så klart aldrig om det var ett stressmoment att fixa allt det där eller bara var mysigt. Då, på 70-talet och 80-talet. Jag kan se en romantiserad bild på de gamla foton jag vet finns, från jularna. Eller så var det äkta. Min familjehistoria har en enkel bas, små ekonomiska ramar, så att säga. Kanske var julstämningen på riktigt, en riktig jul.

Men jag minns nog inte allt som var jobbigt. Det var säkert inte bara frid och fröjd. Massa barn, och de pimplade en del vin om helgerna, säkert om julen också. Tacka tusan för att de fick sina fiskar varma i vardagen även på den tiden. Dämpade med alkohol. Lite för ofta, var känslan då jag kom i tonåren och senare. Blev aldrig katastrof dock. Svensson-drickande om helgen.

Tror stressen var lägre då, men klart den fanns. Man vet aldrig hur ens föräldrar hade det, förrän man själv varit i deras situation.

Har en kär vän som har det än värre, många julmåsten och stor klapp-press. Vi måste dämpa oss, ta ner stressen, skita i alla orimliga krav och förväntningar. Försöker vara motkraft, men framstår väl som en typisk man som inte tar ansvar för sina sociala nätverk… en sån som man inte vill vara men är.

Ändå ska det hända saker, nya saker, inte det jag håller på att bryta ihop av. Utan det blir en  kort resa till nära släkt. Några timmar i bil. Det har aldrig hänt förr på jul. Kan bli kul.

Jag känner att det behövs förändring. Något nytt. Kan inte gå i samma spår bara. För barnens, för min egen, skull.

Vi får gemenskap i jul med ett syskons familj. Vi och dom. Jag tror det blir bra.

Vi åker bort, firar jul, sover över, åker hem.

Sedan går vi på bio! Jag och mina tre grabbar. Då jävlar. Då är julens vedermödor över. Man får andas ut. Blicka framåt. Lägga julen till handlingarna.

Smärtan

Ibland kastas jag tillbaka till en jobbig insikt som jag nog försöker undvika för att skydda mig och mitt förstånd.

Det som vi gjorde mot barnen när vi separerade.

Det finns några minnesbilder som jag nästan inte minns för att de är så jobbiga. Gör så ont.

Hur de fick beskedet, hur de reagerade.

Jobbiga glimtar i huvudet. Det gör ont. Jag får tårar i ögonen när jag skriver.

Och genom åren tror man att allt satt sig, hos barnen, de anpassar sig. De går vidare under rådande nya omständigheter.

Men allt finns kvar, det är inte över och borta.

Ledsen yngste son sa för inte så länge sedan till mamman, i en turbulent situation med tjafs med mammans nya, att han önskar att allt vore som förr. Innan. När vi var familj. Vi. Vi fem.

Det sliter mitt hjärta itu att höra. Och det är klart att han önskar det. Förr, när allt höll ihop. En vanlig familj. Med hus, med semester ihop. Vanlighet.

De erfarenheter barn får när de växer upp i en separerad familj, vad sätter det för spår? All längtan till det som var innan, kan det vändas till insikten att det blev bra ändå? Fast mycket var jobbigt en lång tid, och det hade varit skönare att slippa kaos och instabilitet.

Jag vet inte. Vad gör livet med oss, med barnen? Vad gör föräldrarnas beslut med barnens personlighet och deras minnen, drömmar, mål?

I rörelse

Fick infallet att läsa upp Karin Boye för min 17-årige son i ett litet fjälltält vid Kebnekaise. Det var fint (tyckte åtminstone jag…).

Tyckte just raderna passade oss, om att man sover bäst på platser där man bara vilar en natt. (Jag sov visserligen halvrisigt på knöligt underlag, och det var två nätter vi tältade där, men gillar idén ändå).

I rörelse av Karin Boye

Första versen uppläst av poeten själv.

Tre år

På tre år kan mycket hända.

Man kan genomgå tunga saker, som en separations många faser.

Man kan just ha börjat på ett jobb för tre år sedan, och idag ofta tänka: vill jag verkligen det här i längden? Vad vill jag? Vad ska jag jobba med om några år egentligen?

På tre år har en del för mig nya människor blivit nya vänner,  jag har hittat nya kamrater på arbetet och inom fritidsintresset cykling.

Man kan inse att barnen nu är stora och snart kommer att vara utflugna, en efter en.

Man kan också inse att barnen är fina personer som mognat allt eftersom, som man kan prata med, om stort och smått, och att åtminstone den äldste har tillförskansat sig en väldans massa insikter om livet och annat smått och gott.

Man kan inse att man, från att ha varit 40-nånting, snart är 50 år gammal.

Man kan ha haft en (nästan) nära döden-upplevelse men fått uppleva fantastisk sjukvård och återhämtat sig.

Det kan vara nyttigt att tumlas runt i en krisartad berg- och dalbana och omvärdera stora och små saker om sig själv, andra, livet och alltet. På tre år har jag varit med om det, rejält, på flera olika sätt.

På tre år har jag gjort resor som aldrig blev gjorda tidigare. En del längre, en del kortare, en del yttre och en del inre.

Tre år. En del av mitt liv som format mig, men som jag till större delen inte vill ha igen, inte återuppleva.

* * *

Siktar framåt. Var är jag om tre år framöver?

Jag kan drömma lite…

Jag har hittat kärleken igen.

Jag är mer social än vad jag orkar vara i dag.

Jag har kanske bytt jobb. Och kanske flyttat till en stuga eller villa lite utanför stan.

Jag gör resor och tar del av upplevelser som jag inte unnar mig idag.

Jag har börjat spela trummor igen, och kanske har ett piano. Rent av en ministudio?

Tre år…. ja, vi får väl se.

Oh Lord

…What more to come?!

Livets prövningar.

Faser efter separation, de kommer och går.

Ny fas, nya problem.

Allvarligt samtal med X ikväll, jag rosenrött arg. Problem med ny snubbe vs barnen.

Lite skönt att få vara berättigat upprörd.

Beredd på eskalering. Nästan längtar till konfrontation med snubbe.

We will see…

Nedan, refrängen lyder Oh Lord… fin bit med Big Country, och salig hädangångne sångaren Stuart Adamson.

Tjuren vid hornen

Det är jobbigt men samtidigt befriande att förlösa de jobbiga tankar man haft i verbala ord.

Har haft några stormiga dagar, där jag insett att saker måste sägas. Och att det inte finns något att förlora längre.

Det är nedrivet det som var, jag bygger från grunden från och med nu.

En relation som inte finns längre behöver inte bäddas i bomull och tassas på tå i. Man kan kasta fram den kärva kärnan i det man tänker och tycker. Det spelar ingen roll, längre.

Min frustration har fått uttryck, och det har mottagits med motaggression och förlöjligande. Vilket var väntat. Jag bryr mig inte om det.

En frihet i det.

Kanske kontakten kommer att haverera helt och för lång tid. Kanske det bara behövdes ett åskväder för att rensa luften och kunna fortsätta. Vi får se.

Arv, val, slump, vilja – Tjacket

Man tänker ibland i banor om varför det blev så här?

Och det finns ju så många svar. Och så många saker som i vissa fall går att välja eller ändra, i andra fall inte alls går att justera i efterhand.

Varför kom det sig så att jag och en av mina systrar lever så olika liv, ekonomiskt? Hon med familj har råd att unna sig allt, framstår det som i alla fall. Jag och min familj kan inte det, långt därifrån.

Hon valde tidigt en tekniskt inriktad utbildning, har jobbat inom högre tjänstemannabranschen stor del av livet, tjänar bra.

Jag valde att bli journalist, ett yrke man väljer utan stora utsikter om att nå rikedom, snarare för att man vill något: skriva, påverka, vara kreativ.

Hon var smart. Och har en annan begåvning än jag, definitivt.

Men så tänker jag på annat. Hennes, deras liv har andra bekymmer. Just de bekymren har inte jag och de mina. Vi har våra saker att grubbla på, de har sina.

Men man glömmer lätt det. När man ser sina anhöriga göra spännande resor, ha nya fina grejor, satsa på sporter och upplevelser som man själv aldrig har marginal nog att lägga slantarna på.

Och visst har vi haft olika förutsättningar i livet, men det går inte att säga att någon haft sämre eller bättre. Det har varit olika, blivit olika, av många olika skäl. Och jag tycker mycket om henne såklart.

En faktor som spelar stor roll ekonomiskt är ju detta att leva ihop, att bygga en stark ekonomi tillsammans, och aldrig rasera den. Att jobba mot samma mål, satsa gemensamt.

Där har jag definitivt inte en chans längre. Man får börja om, bygga från grunden, försöka ta ikapp det som inte går att ta ikapp. Kämpa vidare. Prioritera om. Välja annat. Välja bort.

Det är välja bort som känns så tråkigt och så grymt mot de underbara förväntansfulla längtande barn man har ansvaret för.

Antingen väljer man bort (resor till exempel) så att de drabbas, blir besvikna, avundsjuka på andra. Eller så väljer man (att köpa något till dem) så att det påverkar den egna tillvaron (jag får skippa saker för att barnen ska få).

Jag pratar med dem om vad de har. Lite för att de ska tänka att det kunde vara så mycket värre. De har vad de behöver. Det finns barn som farit illa, som de är jämnåriga med, där familjerna är trasiga, kaos.

Livet. Det är livet. Att välja, välja bort, att väljas och väljas bort. Och en massa annat där emellan och utöver det. Såklart.

* * *

Nya året kommer. Det gamla försvinner.

Jag väljer att tro på lösningar. Det finns inget annat.

Vi kämpar vidare och söker möjligheterna. Jag, barnen, och de människor jag trivs med och gillar.

Kanske finns det någon där ute som jag ännu inte träffat, som kommer att betyda mycket för mig.

Kanske inte.

Jag undrar om nån älskar mig
som jag inte känner till
Som inte vågat säga nåt
Nej säg inte om det stämmer
Det är tjacket jag går vidare på
Att det ändå skulle kunna vara så

Ja herre gud vad man ändå går igenom

Ibland slår en tanken, att det är mycket man upplevt, och mycket man klarat av, trots allt.

Trots allt.

Inte tycka synd om sig själv, det känns viktigt.

Men ändå, se vad som skett. Att det skett, hur saker förändrats. Att det påverkat. Sakta förändrat, slitit på, ändrat mig. Det är livets erfarenheter, utan dem vore man inget.

Och se att man klarat av det. För det finns inget alternativ.

Kom att prata med en kollega, något äldre kvinna, om personliga saker vid en fikarast.

Fick veta att hon varit utbränd för ett antal år sedan. Hur jobbiga saker, dödsfall i familjen, fick henne att krascha. En person som hon, alltid på hugget, noll eller hundra, fick för mycket att hantera i livet. Det höll inte.

Jag är inte en sådan person som går för hundra, inte på det sättet. Jag accepterar att inte ge allt, men att ge tillräckligt, i det jag gör. Good enough, det är jag.

Men jag insåg då, eller blev påmind om, att jag påverkats av det jag gått igenom. Av skilsmässa, separation, bostadsproblematiken, ekonomin.

Jag har inte varit mitt bästa jag på jobbet det senaste året, två åren. Och jag bytte ju faktiskt jobb samtidigt som allt det andra hände.

Det är mycket som varit omtumlande. Jag har klarat det, men det är fortfarande tufft. Vissa saker börjar kanske landa först nu, eller så har de inte landat än.

Frågor som kommer. Man glömmer dem periodvis, så kommer de tillbaka.

Ska jag leva ensam nu? Åldrandet… Hur mår barnen? Klarar jag ekonomin? Hur osmart eller orätt fördelad blev skilsmässan ekonomiskt, egentligen? Borde jag sälja min nya bostad och flytta till billigare? Börjar jag bli en asocial enstöring? Ja, såna frågor….

För att mota åtminstone den sista frågan i grind, så har jag bjudit in till inflyttningsfest i höst, med ett gäng goda kollegor. Och jag söker mig vidare, till nya sammanhang, med små steg. Cyklingen är en väg ditåt.

Men jag börjar inse, att det man är i livet vid 47, det ändrar man nog inte på i brådrasket. Den person jag blivit, det är jag. Och jag kommer nog att förbli i stort sett den personen. Om jag har vissa brister, så kan jag jobba med dem. Men det går inte att göra om sig helt. De tankarna kom ofta förr, när det blev gräl och tjafs om olika syn på saker. Hur mycket ska man försöka ändra sig, innan man till slut sviker mycket av sina personliga övertygelser och sin personlighet? Det man, så att säga, ÄR…? Vad är man då, i slutänden? Blir man en bättre person att leva med, om man inte längre kan få vara den person som man naturligt är? Knappast…

Jag är en enkel man, klyschigt men jag ser mig sådan. Jag har inte strävat efter rikedom och makt. Eller karriär. Jag vill ha ett gott tryggt liv, med några vänner och med familj. Jag har det, i viss mån, idag. Men en del har inte riktigt satt sig och blivit stabilt än, jag har dock hopp om det. Come what may…

Jag fixar det här. Oavsett.