Smärtan

Ibland kastas jag tillbaka till en jobbig insikt som jag nog försöker undvika för att skydda mig och mitt förstånd.

Det som vi gjorde mot barnen när vi separerade.

Det finns några minnesbilder som jag nästan inte minns för att de är så jobbiga. Gör så ont.

Hur de fick beskedet, hur de reagerade.

Jobbiga glimtar i huvudet. Det gör ont. Jag får tårar i ögonen när jag skriver.

Och genom åren tror man att allt satt sig, hos barnen, de anpassar sig. De går vidare under rådande nya omständigheter.

Men allt finns kvar, det är inte över och borta.

Ledsen yngste son sa för inte så länge sedan till mamman, i en turbulent situation med tjafs med mammans nya, att han önskar att allt vore som förr. Innan. När vi var familj. Vi. Vi fem.

Det sliter mitt hjärta itu att höra. Och det är klart att han önskar det. Förr, när allt höll ihop. En vanlig familj. Med hus, med semester ihop. Vanlighet.

De erfarenheter barn får när de växer upp i en separerad familj, vad sätter det för spår? All längtan till det som var innan, kan det vändas till insikten att det blev bra ändå? Fast mycket var jobbigt en lång tid, och det hade varit skönare att slippa kaos och instabilitet.

Jag vet inte. Vad gör livet med oss, med barnen? Vad gör föräldrarnas beslut med barnens personlighet och deras minnen, drömmar, mål?

Annonser

I rörelse

Fick infallet att läsa upp Karin Boye för min 17-årige son i ett litet fjälltält vid Kebnekaise. Det var fint (tyckte åtminstone jag…).

Tyckte just raderna passade oss, om att man sover bäst på platser där man bara vilar en natt. (Jag sov visserligen halvrisigt på knöligt underlag, och det var två nätter vi tältade där, men gillar idén ändå).

I rörelse av Karin Boye

Första versen uppläst av poeten själv.

Tre år

På tre år kan mycket hända.

Man kan genomgå tunga saker, som en separations många faser.

Man kan just ha börjat på ett jobb för tre år sedan, och idag ofta tänka: vill jag verkligen det här i längden? Vad vill jag? Vad ska jag jobba med om några år egentligen?

På tre år har en del för mig nya människor blivit nya vänner,  jag har hittat nya kamrater på arbetet och inom fritidsintresset cykling.

Man kan inse att barnen nu är stora och snart kommer att vara utflugna, en efter en.

Man kan också inse att barnen är fina personer som mognat allt eftersom, som man kan prata med, om stort och smått, och att åtminstone den äldste har tillförskansat sig en väldans massa insikter om livet och annat smått och gott.

Man kan inse att man, från att ha varit 40-nånting, snart är 50 år gammal.

Man kan ha haft en (nästan) nära döden-upplevelse men fått uppleva fantastisk sjukvård och återhämtat sig.

Det kan vara nyttigt att tumlas runt i en krisartad berg- och dalbana och omvärdera stora och små saker om sig själv, andra, livet och alltet. På tre år har jag varit med om det, rejält, på flera olika sätt.

På tre år har jag gjort resor som aldrig blev gjorda tidigare. En del längre, en del kortare, en del yttre och en del inre.

Tre år. En del av mitt liv som format mig, men som jag till större delen inte vill ha igen, inte återuppleva.

* * *

Siktar framåt. Var är jag om tre år framöver?

Jag kan drömma lite…

Jag har hittat kärleken igen.

Jag är mer social än vad jag orkar vara i dag.

Jag har kanske bytt jobb. Och kanske flyttat till en stuga eller villa lite utanför stan.

Jag gör resor och tar del av upplevelser som jag inte unnar mig idag.

Jag har börjat spela trummor igen, och kanske har ett piano. Rent av en ministudio?

Tre år…. ja, vi får väl se.

Oh Lord

…What more to come?!

Livets prövningar.

Faser efter separation, de kommer och går.

Ny fas, nya problem.

Allvarligt samtal med X ikväll, jag rosenrött arg. Problem med ny snubbe vs barnen.

Lite skönt att få vara berättigat upprörd.

Beredd på eskalering. Nästan längtar till konfrontation med snubbe.

We will see…

Nedan, refrängen lyder Oh Lord… fin bit med Big Country, och salig hädangångne sångaren Stuart Adamson.

Tjuren vid hornen

Det är jobbigt men samtidigt befriande att förlösa de jobbiga tankar man haft i verbala ord.

Har haft några stormiga dagar, där jag insett att saker måste sägas. Och att det inte finns något att förlora längre.

Det är nedrivet det som var, jag bygger från grunden från och med nu.

En relation som inte finns längre behöver inte bäddas i bomull och tassas på tå i. Man kan kasta fram den kärva kärnan i det man tänker och tycker. Det spelar ingen roll, längre.

Min frustration har fått uttryck, och det har mottagits med motaggression och förlöjligande. Vilket var väntat. Jag bryr mig inte om det.

En frihet i det.

Kanske kontakten kommer att haverera helt och för lång tid. Kanske det bara behövdes ett åskväder för att rensa luften och kunna fortsätta. Vi får se.

Arv, val, slump, vilja – Tjacket

Man tänker ibland i banor om varför det blev så här?

Och det finns ju så många svar. Och så många saker som i vissa fall går att välja eller ändra, i andra fall inte alls går att justera i efterhand.

Varför kom det sig så att jag och en av mina systrar lever så olika liv, ekonomiskt? Hon med familj har råd att unna sig allt, framstår det som i alla fall. Jag och min familj kan inte det, långt därifrån.

Hon valde tidigt en tekniskt inriktad utbildning, har jobbat inom högre tjänstemannabranschen stor del av livet, tjänar bra.

Jag valde att bli journalist, ett yrke man väljer utan stora utsikter om att nå rikedom, snarare för att man vill något: skriva, påverka, vara kreativ.

Hon var smart. Och har en annan begåvning än jag, definitivt.

Men så tänker jag på annat. Hennes, deras liv har andra bekymmer. Just de bekymren har inte jag och de mina. Vi har våra saker att grubbla på, de har sina.

Men man glömmer lätt det. När man ser sina anhöriga göra spännande resor, ha nya fina grejor, satsa på sporter och upplevelser som man själv aldrig har marginal nog att lägga slantarna på.

Och visst har vi haft olika förutsättningar i livet, men det går inte att säga att någon haft sämre eller bättre. Det har varit olika, blivit olika, av många olika skäl. Och jag tycker mycket om henne såklart.

En faktor som spelar stor roll ekonomiskt är ju detta att leva ihop, att bygga en stark ekonomi tillsammans, och aldrig rasera den. Att jobba mot samma mål, satsa gemensamt.

Där har jag definitivt inte en chans längre. Man får börja om, bygga från grunden, försöka ta ikapp det som inte går att ta ikapp. Kämpa vidare. Prioritera om. Välja annat. Välja bort.

Det är välja bort som känns så tråkigt och så grymt mot de underbara förväntansfulla längtande barn man har ansvaret för.

Antingen väljer man bort (resor till exempel) så att de drabbas, blir besvikna, avundsjuka på andra. Eller så väljer man (att köpa något till dem) så att det påverkar den egna tillvaron (jag får skippa saker för att barnen ska få).

Jag pratar med dem om vad de har. Lite för att de ska tänka att det kunde vara så mycket värre. De har vad de behöver. Det finns barn som farit illa, som de är jämnåriga med, där familjerna är trasiga, kaos.

Livet. Det är livet. Att välja, välja bort, att väljas och väljas bort. Och en massa annat där emellan och utöver det. Såklart.

* * *

Nya året kommer. Det gamla försvinner.

Jag väljer att tro på lösningar. Det finns inget annat.

Vi kämpar vidare och söker möjligheterna. Jag, barnen, och de människor jag trivs med och gillar.

Kanske finns det någon där ute som jag ännu inte träffat, som kommer att betyda mycket för mig.

Kanske inte.

Jag undrar om nån älskar mig
som jag inte känner till
Som inte vågat säga nåt
Nej säg inte om det stämmer
Det är tjacket jag går vidare på
Att det ändå skulle kunna vara så

Ja herre gud vad man ändå går igenom

Ibland slår en tanken, att det är mycket man upplevt, och mycket man klarat av, trots allt.

Trots allt.

Inte tycka synd om sig själv, det känns viktigt.

Men ändå, se vad som skett. Att det skett, hur saker förändrats. Att det påverkat. Sakta förändrat, slitit på, ändrat mig. Det är livets erfarenheter, utan dem vore man inget.

Och se att man klarat av det. För det finns inget alternativ.

Kom att prata med en kollega, något äldre kvinna, om personliga saker vid en fikarast.

Fick veta att hon varit utbränd för ett antal år sedan. Hur jobbiga saker, dödsfall i familjen, fick henne att krascha. En person som hon, alltid på hugget, noll eller hundra, fick för mycket att hantera i livet. Det höll inte.

Jag är inte en sådan person som går för hundra, inte på det sättet. Jag accepterar att inte ge allt, men att ge tillräckligt, i det jag gör. Good enough, det är jag.

Men jag insåg då, eller blev påmind om, att jag påverkats av det jag gått igenom. Av skilsmässa, separation, bostadsproblematiken, ekonomin.

Jag har inte varit mitt bästa jag på jobbet det senaste året, två åren. Och jag bytte ju faktiskt jobb samtidigt som allt det andra hände.

Det är mycket som varit omtumlande. Jag har klarat det, men det är fortfarande tufft. Vissa saker börjar kanske landa först nu, eller så har de inte landat än.

Frågor som kommer. Man glömmer dem periodvis, så kommer de tillbaka.

Ska jag leva ensam nu? Åldrandet… Hur mår barnen? Klarar jag ekonomin? Hur osmart eller orätt fördelad blev skilsmässan ekonomiskt, egentligen? Borde jag sälja min nya bostad och flytta till billigare? Börjar jag bli en asocial enstöring? Ja, såna frågor….

För att mota åtminstone den sista frågan i grind, så har jag bjudit in till inflyttningsfest i höst, med ett gäng goda kollegor. Och jag söker mig vidare, till nya sammanhang, med små steg. Cyklingen är en väg ditåt.

Men jag börjar inse, att det man är i livet vid 47, det ändrar man nog inte på i brådrasket. Den person jag blivit, det är jag. Och jag kommer nog att förbli i stort sett den personen. Om jag har vissa brister, så kan jag jobba med dem. Men det går inte att göra om sig helt. De tankarna kom ofta förr, när det blev gräl och tjafs om olika syn på saker. Hur mycket ska man försöka ändra sig, innan man till slut sviker mycket av sina personliga övertygelser och sin personlighet? Det man, så att säga, ÄR…? Vad är man då, i slutänden? Blir man en bättre person att leva med, om man inte längre kan få vara den person som man naturligt är? Knappast…

Jag är en enkel man, klyschigt men jag ser mig sådan. Jag har inte strävat efter rikedom och makt. Eller karriär. Jag vill ha ett gott tryggt liv, med några vänner och med familj. Jag har det, i viss mån, idag. Men en del har inte riktigt satt sig och blivit stabilt än, jag har dock hopp om det. Come what may…

Jag fixar det här. Oavsett.

Läser mig själv för länge sedan

Jag kom att börja läsa gamla blogginlägg. Från 2009 och 2008. Blir nostalgisk, och lite ledsen, och glad.

Det var en annan tid då. Mitt liv var ett annat. Barnen var små. Det var jäklar i mig fullt upp. Jag var yngre, orkade väl mer – för att jag bara måste orka.

Det är härligt att läsa om de små detaljerna i familjelivet, sådant som man glömmer, struntsaker som värmer hjärtat – att jag har nedtecknat det. Så att jag har det kvar. För gudarna ska veta att det är mycket man glömmer, när livet rullar på.

Men jag hittar redan då undertoner i mina inlägg, undertoner som varslar om att allt kanske inte är så bra. Inte alls bra.

En text om en hemsk nyårsafton fick, utan att jag då nämnde några detaljer, minnena att rasa över mig igen. Obehagligt.

Men jag har då som nu en tro på att allt kommer att gå bra. Mycket förändras, men det kommer att ordna sig. Jag håller fast vid det.

Men jag kunde då aldrig ana (eller gjorde jag det?) att den längtan efter att få vara i fred någon gång, göra vad jag vill, skulle bli  en krass verklighet åtta år senare.

Det är klurigt det där också, hur man kan längta efter något man inte har. Men när man väl har det, kanske det visar sig inte vara så kul alltid. (”Det man inte har, det längtar man till, och när man fått det som man vill, ja då står tiden still”, som Gösta Linderholm skaldade).

En av svågrarna sa en gång, kärvt: Om han skiljer sig så kommer han aldrig att gifta om sig. Vi skrattade då, syrran blev lite stött (vilket var rätt komiskt), men jag kan förstå resonemanget. Samtidigt; när man väl är ensam, då börjar man längta efter någon ibland. Fast jag försöker tänka på mitt behov av att vara fri, att slippa ta så mycket hänsyn igen.

Och jag har fått en större förståelse för de människor omkring mig som levt själva, utan partner och barn, i många år.

Kanske hela sina vuxna liv. Jag har nog varit lite nonchalant mot dem, att de har det så lätt, inga förpliktelser. Vad visste jag om deras liv, egentligen?

Jag försöker vila i den tanken ett tag till: att jag behöver den här tiden för mig.

För att hitta igen mig, definiera vad jag vill och vad som är viktigt. Ta mig igenom, komma ut i det nya livet som frånskild singelpappa, vara tillfreds med det.

And so this was Christmas…

…and what have I done?

För att parafrasera den gamle hjälten John Lennon, må han vila i frid, så har en av årets mest laddade högtider passerat undertecknad för första gången som separerad på riktigt.

Det fanns förutsättningar för riktigt jobbig helg. Men det har gått bra,  riktigt bra. Besök av ex-svärföräldrar, ihoptotade i exfruns hus, ätandes och drickandes och delandes ut julklappar i timmar många.

Men det gick bra. Känns skönt nu. Allt överstökat, barnen nöjda.

Det blev lite frostbitet mot slutet, men då var det redan läge för mig att dra vidare till mitt, så det gick snabbt att avstyra. Lite trist slutkläm,  men jag ser positivt på det hela: jag har gjort en bra insats i jul och allt har funkat.

Nu ikväll, mysig bio med två av grabbarna (Rogue One). Blir toppen.

Annat orosmoment som neutraliserats var nyårsafton. Tänk tanken: inget att göra på nyårsafton. Jag började bli lätt rastlös och sökte alternativa lösningar utanför det invanda (resa bort). Men det blev något att göra, inbjudan tillsammans (efter trevande telefonsamtal av mig…) till gamla vänner till familjen. Blir toppen.