Vem kan dra vitsar för en gråtande publik?

Citatet i rubriken läste jag just i artikeln om ett eftervals-samtal på scen med Stephen Colbert och John Oliver. Detta förstås med anledning av det förfärande men tyvärr sanna resultatet i USA:s presidentval. Kvällen för valvakan var en kväll som tog en ände med förskräckelse, tycker många – men inte alla förstås. Men att vara talkshow-värd inför en publik som börjar gråta, var inte så lätt…

Jag har fortfarande väldigt svårt att fatta att det som hände,verkligen hände. Förstå då chocken som ännu förlamar stora delar av USA:s befolkning…

Jag återkommer i ämnet. Tills vidare gläds jag åt att satiren, som i fallet Saturday Night Live (tyvärr svår att se på webb utanför USA), är så vass och bra att den tillträdande presidenten är rasande. Sådant är bra för ett demokratiskt samhälle. Och när en arg president (snart) vill börja förbjuda humor som går honom emot, då blir det extra tydligt att fel person fick jobbet på toppen.

Och jag älskar att Alec Baldwin (nedan) är så kaxig mot Donald Trump. Verkligen älskar.

//giphy.com/embed/3o7TKG7mFE5HDQvC36

via GIPHY

Annonser

Släpper taget

När nervositet och oro har fått jobba klart

Släpper jag taget om dem

Låter dem mista betydelse

och ersättas av äventyrets förväntan 

Och jag flyger iväg

Det går bra, hur det än blir

Det löser sig, vad som än händer

På egen hand

Över havet

Till den mytomspunna staden

Jag kommer att förändras av den här resan

Det här med Trump

Följer som alla andra med spänd oro turerna kring det stundande presidentvalet i USA. Oro för hur det ska gå om en majoritet amerikaner väljer att missnöjesrösta på den galne populisten Donald Trump i stället för att rösta på den enda normala och seriösa kandidaten, Hillary Clinton.

Så här skrev Västerbottens-Kurirens politiske chefredaktör Ola Nordebo om Clinton häromdagen:
Om man räknar in sådana obetydliga faktorer som kunskap, kompetens, erfarenhet, omdöme och balans, är hon en av de bästa kandidaterna i ett amerikanskt presidentval på länge.
En som alltid vettig analys av en som alltid sansad ledarskribent.

Nu kanske han har gjort en  avgörande fadäs i och med kritiken mot en stupad soldats föräldrar – i USA har jag förstått att man håller sina ”krigshjältar” högt, dem trampar man inte på. Skriver ordet inom citationstecken, i min värld så är ordet krigshjälte mer något som man använder för att rättfärdiga att unga människors liv spills – att de inte spills i onödan, så att säga. Att familjen som blir kvar med sorgen får en postumt medaljerad krigshjälte att sörja…

Det enda rimliga är att Hillary Clinton  vinner – men vad i USA är rimligt… Ett så mångfacetterat land, med så många motsägelser och så stora klyftor. Det som jag har svårast att förstå är hur även de mest ointresserade och lågutbildade kan låta sig duperas av en sådan skojare som Donald Trump. Jag förstår det inte. Han försöker inte ens bete sig välpolerat. Han är bara plump, Trump.