Some days

Ibland tar man slut. Behöver stänga av och sova länge.

Hände igår kväll. Orken bara försvann. Stängde av mobilen, släckte, sov tidigt. Lång natt. Upp tidigt, skicka iväg ungarna till skolan, sedan sova ett par timmar till.

Vaknade vid 11. Trött. Tog en lugn dag hemma – före jobbet som kallar strax.

Till slut kom lite energi tillbaka. Handlade mat och plockade lite hemma.

Det är mycket man ska göra och hinna. Min livssituation just nu är lite osynk… saker krockar, jag försöker vara på två ställen samtidigt, försöker hinna med att vårda en ny relation, ingen blir glad av det och jag blir stressad och trött.

Flänger i bil genom stan… dåligt samvete som trycks undan. Jobbschema from hell. Varannan-veckas-pappan on speed.

När den andra föräldern (som jag inte lever med) dessutom lägger press och kritik på mig, blir jag lätt ganska utmattad. Så blev det igår kväll.

Tar nya tag. Musiken lindrar. Det blir bättre. Sova ut är aldrig fel.

Restestet check

Var på vift i helg med den tjej jag nu känt sedan snart ett halvt år – jisses vad tiden går!

I alla fall, det har utvecklats till en intressant och givande relation (det lät lite väl kallt och kliniskt, egentligen kunde jag använda större ord men det får räcka här och nu). Om än med lite svårigheter att hinna ses och spendera tid ihop.

Men i helgen åtgärdade vi det! En lång bilresa till fjälls utan barn, två stugnätter i liten fjällby, och lite fjällvandring ihop. Och det gick hur bra som helst. Varför inte? Men man vill ju känna att det funkar att umgås intensivt också. Och det gjorde det. Vi hade kul och mysigt, var vänner även på hemresan genom länet på väg mot kusten. Hade kul! Skrattade mycket. Jag blir glad av henne.

Men tid att ses… ja det är inte lätt att få ihop. Ändå bor vi i samma stad. Men olika faktorer försvårar.

Det gäller att vara positiv och se möjligheterna. Det finns inget annat.

Här och nu. Vi löser det. Om vi vill.

Resandet

Det är den tiden på året när folk reser bort. Långt bort, Hawaii, eller mer vanliga resmål som Grekland och Spanien. Instagram och Facebook flödar av bilder.

Jag är inte i position ekonomiskt att göra sådana resor. Kanske något i resväg går att genomföra nästa sommar, eller nästa höstlov.

Det är svindlande vilka ekonomiska murar som rest sig efter en separation. Menar: folk reser bort flera gånger per år med sina familjer. Sportlov i fjällen, påsk med kanske, utlandsresa (all inklusive) på sommaren, Londonweekend på höstlovet, en liten extratripp på nyåret…

Kanske 100 000 kronor? Det handlar om stora summor som ska sparas in under arbetsåret. Hur klarar man det?

Jag vet ju egentligen. Man sparar. Även barnbidraget. Man håller ihop, separerar inte. Man bor i hus som man köpt för åratal sedan. Dyrt då men billigt idag, om man jämför. Man bor i sina föräldrars stugor och bjuds med på föräldrars firarresor när de fyller jämnt.

Men viktigast kanske: Man har delade kostnader, dubbel inkomst. Det blir över, går inte bara jämnt ut varje månad.

Det är billigt att hålla ihop.

Men.

Det är många som inte kan, vill eller borde hålla ihop. Det är inte bara ekonomi det handlar om. Och fasen innan man når hyfsad ekonomisk balans igen kan bli långvarig.

Det är många som inte har de här resvanorna. Jag ser det omkring mig. Bra folk som stretar på, hälsar på släkten och gör inrikes resor – eller stannar hemma på loven och turistar i närområdet. Jag är ju sådan själv. Kollega sa att man får resa med ett barn åt gången. Det finns fördelar med det också. Nära kontakt till exempel.

Sedan är ju det hysteriska resandet ett problem i sig. Det är inte hållbart för vår värld.

I sommar blir det släktbesök med midsommarfirande i norr. Det blir fjälltur med son. Det blir någon cykeltävling för egen del i hittills okända norrländska fjällmarker. Lite så. Inte så storslaget, men jag hoppas på några fina dagar på strand vid hav också. Lite hemmaturistande och cykling. Sedan är jag ganska nöjd. Fyra veckor går undan.

Sedan har jag ju en spännande situation

med en annan fin person,

någon som kommit in i min zon

– det kan rentav bli till en relation…

Så jag klarar mig. Jag klagar inte. 😉

At the end of the day, all I want is to love and be loved….

#metoo – #deadline

Nu kommer berättelserna om trakasserier och sexualbrott även i mängd från min egen bransch, journalistkåren.

Uppropet #deadline publicerades ikväll, över 4 000 kvinnor står bakom.

Man får som kille återigen en aha-känsla. Visst vet jag rent logiskt om hur kvinnor kan utsättas, men i sådan omfattning… Och även en olustig känsla: vad är min del? Har jag bidragit? Hur?

Jag vill svara: nej. Jag har aldrig behandlat en kvinna dåligt på jobbet. Men vet jag säkert att inte motparten uppfattat situationer på annat vis? Det kan jag inte veta. Det som sägs på ett sätt kan uppfattas på annat vis.

Det jag vet är att jag alltid varit noga med att inte hamna i tveksamma situationer. Det gäller både privat och i arbetslivet. Som: Att stå för nära. Att upplevas som besvärande, närgången, kladdig. Kroppskontakt har aldrig inletts på mitt initiativ gentemot en kvinna på arbetet. Aldrig. (Och sällan från motsatt håll heller…)

Jag har ett antal gånger genom åren på jobb haft med mig unga tjejer som gjort praktik eller liknande på lokaltidning. Jag har varit mycket korrekt och strikt i mitt agerande mot dessa ungdomar. Då i början av min bana var de ofta bara några år yngre än jag själv. Aldrig att jag ville hamna i en situation där jag kunde anklagas för något. Men jag inser att det säkert finns män som kunde ha tagit tillfället i akt och gått över gränser som inte får passeras.

Mest blir jag arg på de män som utför detta, som förstör för både kvinnor och män. Förstör för oss män som sköter oss och visar respekt och vill ha en jämbördig relation oavsett kön och ålder. De män som istället vant sig vid att utöva makt och ta för sig av kvinnors kroppar, utan att det fått några konsekvenser för männen.

Tills nu då. Listan på män som nu står med byxorna vid knäna kommer nog att fortsätta växa en tid framöver.

Jo, en kvinna har också dragits med. Noterat. Men män är ju tyvärr huvudproblemet i den här frågan.

En gång för många år sedan hade jag ett kärleksstrul med en kollega. Det var en kort historia som slutade i smärta och förvirring. Men det var inte någon av oss som tvingades till det. Jag blev galet kär i henne, hon avvisade vänligt. Jag träffade någon annan, och då blev hon däremot intresserad av mig. Vi fick en vinrusig natt ihop. Inget mer, men komplikationer uppstod, vi fick inte samma kontakt igen, någonsin. Det var svårt en tid, glad att inte vara i den sitsen igen. Ung kärlek kan göra ont, så ont. Jag tänker på henne rätt ofta än idag. Undrar om hon minns mig.

Drömmar

Det man drömmer styr man inte över.

Drömmarna är samtidigt en spegling av ens liv.

Ens längtan och ens rädsla. Misslyckande och framgång. Detaljer och minnen.

I någon form och i kanske en oväntad skepnad dyker de upp i drömmen.

De låsta känsloknutarna i det vakna livet kan vara upplösta, avslappnade och generösa känslor i drömmarna.

Ibland har jag när jag vaknat känt en stark närhet från drömmen till personer jag möter ofta men som jag inte är nära på samma vis om dagarna. 

Jag minns sällan drömmar när jag vaknat, men de här drömmarna – två eller kanske tre – mindes jag.

Det vittnar nog om längtan – längtan efter närhet. Eller bekräftelse.

Ett tecken på att min nya väg i livet är, om inte lätt, så kanske rätt. Det var nog dags nu.

Att gå min egen väg.

Dom man inte saknar

Så skönt det är att blicka tillbaka, och tänka: vad skönt att jag har slutat där. Jag tänker på mitt gamla jobb. Det var en stor del av mitt yrkesliv som jag gick dit varje dag och upplevde allt möjligt, från god kamratskap och stimulerande adrenalinkickar i jobbet, till surdegar när det gäller spända relationer och hetlevrade kollegor som var svåra att ha nära inpå sig.

Jag är nu på en annan arbetsplats, och självklart har jag kanske lätt att alltför tidigt ropa hej, innan bäcken är passerad. För vissa typer finns väl på de flesta arbetsplatser. Jag har nog bara inte upptäckt dem på det nya stället. Just nu upplever jag bara en lättnad och en befrielse över att några personer är borta från mitt närområde och min horisont – de var inte många men de försurade tillvaron desto mer för sin omgivning. Jag ska ge några exempel.

Elake ex-chefen

Jag tänker på den avdankade tidigare personalansvarige som med ny högre chef i huset fick återgå till fottjänstgöring, helt självförvållat eftersom han var en fruktansvärt obehaglig person att ha på en maktposition. Vi talar om position att prata lön och att lägga scheman, att spela ut folk på löpande band, att bara vara helt omotiverat dryg och jävlig med vanliga hårt arbetande kollegor.

Han blev nedplockad från sin chefspiedestal, av flera skäl säkert men jag tror att hans dåliga rykte om sig som chef bidrog starkt. Sedan fick han börja gå på tunga scheman och jag kan tro att livet möjligen manglade honom rätt bra ett tag. Men han har sakta återkommit i viss inflytandeposition, vilket han utövar med sin vanliga vedträs-smidighet. Det vill säga, klumpigt och elakt. Har stött ihop med karln några gånger då jag var involverad i ett förändringsprojekt och det var ingen lätt match. Skönt att slippa ifrån den människan.

Kvittrande karriärchefen

En annan är den kvittrande något yngre kvinnliga chefen som lägger sig i mer än hon bör, eftersom jag tycker att en bra arbetplats bör bygga på att man tror på kollegornas kompetens och inte försöker styra – och störa – för mycket. Visst, förändring och förnyelse behövs. Och jag vet att det kan låta illa att, som man, vara kritisk till en kvinnlig, och yngre, chef som klättrat snabbt och som håller hög profil. Men jag ser henne som en person och inte som kvinna, och om man inte kan återge åsikter om en chef på grund av dennes kön så blir det väldigt svårt att diskutera saker och ting. Jag blev i alla fall less på den chefens sätt att lägga sig i vad kompetenta kollegor gör, att gå utöver sina egentliga befogenheter i den roll hon egentligen hade. Det är illa när flera chefer pekar åt olika håll… Jag tror att det också grundar sig mycket på att jag inte tyckte att hennes bevisade yrkeskompetens från tidigare backar upp hennes chefssnack. Det vill säga; man vill veta att den som snackar verkligen vet vad den snackar om, och inte bara återger vad en flashig branschkonsult eller en cool mässföreläsare har trummat in om vad som är det nya stora.

Surmulna bomben

Och så har vi surmulen, som är påklistrat glad och skämtsam men egentligen är en jädra buffel, med ett snävt perspektiv på mycket och som är redo att när som helst explodera och börja skrika om han inte får silkesbehandskad behandling hela tiden. Det vill säga; som exploderar, eller närapå i alla fall, om någon ifrågasätter hans världsbild eller hans syn på hur jobbet bör utföras. Vi talar om en man som flertalet gånger under min tid har börjat skrika och svära och blivit högröd, gentemot kollegor eller utifrånkommande expertis. Men samme karl har varit inställsam och len som en teddybjörn i sin kommunikation med chefen, allt för att påföra chefen sin världsuppfattning och senare basunera ut att ”chefen höll med mig i morse när jag snackade med honom, så vi gör så här”. När det i själva verket inte ens var sant att chefen höll med. Om vad det nu var.

Alla människor som jag tycker om på min gamla arbetsplats tänker jag dock på med värme, och kanske lite saknad. Men jag har inte haft tid för att grubbla över sådana tankar så mycket, mitt eget liv rullar på i en oroande fart med relationstrassel och allt kring nya jobbet.

Det var det hela för nu.