Ut, ut, ut

Man behöver komma ut och röra på sig. Det är min grundinställning. Jag är ibland en slöfock korta stunder, men för det mesta håller jag igång. Inte med någon hög nivå eller högt tempo. Men ut, till fots eller på cykel eller skidor, det måste jag.

Jag har återtagit min relation med mina fötter lite grand de senaste åren. Ska förklara.

För säg, 10-12 år sedan började mina fötter krångla. Ont i hälen (hälsporre) och nedsjunkna framvalv. Trista symtom men sånt som går att hantera, jobba med, leva med. Men det var en tid då jag befarade att jag inte kunde gå rejäla sträckor, eller springa i skogen, mer. Någonsin.

Det var deprimerande tankar. Att det var slut, jag var runt 40 och mina fötter hade gett upp. Så tänkte jag. Fjällturerna jag drömmer om, vad blev det av dem?

Då började jag cykla lite mer än tidigare, och det var ju förstås något positivt. Jag utökade cyklandet och försökte hantera fotproblemen med inlägg och diverse övningar. Det är ungefär där jag är idag. Fötterna är inte perfekta men de är mina. Och de fungerar att gå och springa på!

Jag tar en promenad i mina närbelägna skogar då och då. Jag springer på stigar ibland. Inte som en riktigt regelbunden rutin, men jag känner kallet och jag följer det. Jag känner att min kropp, mina fötter, min fysik och mitt psyke mår bra av det.

Senaste dagarna har jag lufsat ett par gånger i skogen med broddar på isiga stigar, i ett par trailskor, som jag hittade i höstas på en bra rea och för ovanlighetens skull i rätt storlek. Modell större. Inte lätt att hitta alltid.

För ett par somrar sedan då jag hade en ganska snål månad ekonomiskt, och var utan barn – och flickvän – men behövde handla. Då tänkte jag som så: jag går genom skogen och handlar. Jag valde att gå, i ett strålande vackert sommarväder, via ett skogsområde förbi en sjö, till ett stort köpcentra där matbutiken fanns. Jag handlade det jag kunde ta med mig på ryggen i ryggsäck, och så gick jag hem igen.

Den känslan var härlig. I stället för att som ibland känna mig missmodig och grubblande, över ensamhet, dålig ekonomi och annat surt, så tog jag tag i en praktisk fråga. Jag GICK och handlade, och GICK tillbaka.

Det tog hela eftermiddagen men jag var nöjd, skönt trött, och hade utfört nödvändiga saker samtidigt som jag hade fått nödvändig motion och friskluft och naturupplevelse. Jag hade frid i kropp och själ den kvällen, trots att jag var ensam.

Jag tänkte att jag tog The High Road to Ica Maxi. Det kändes lite så, passerade lite höjder i skogen innan det bar ned till handelsområdet närmare älven där jag bor. Fast i verkligheten är det ju rätt platt härikring. Men det var lite rolig tanke, istället för den platta gångbanan genom bostadsområdena så travade jag glatt genom skogen. The High Road.

Det är ett sätt att må bra. Att ta sig ut, inte bara för att njuta utan som en del av det vardagliga. Det är därför jag cyklar mycket också, även till och från jobbet. Jag mår bra, jag transporterar mig, jag får röra mig och får andas, svettas lite. Det kostar inget ekonomiskt eller miljömässigt heller.

Det är bara uppsidor, bara positiva bitar.

Restestet check

Var på vift i helg med den tjej jag nu känt sedan snart ett halvt år – jisses vad tiden går!

I alla fall, det har utvecklats till en intressant och givande relation (det lät lite väl kallt och kliniskt, egentligen kunde jag använda större ord men det får räcka här och nu). Om än med lite svårigheter att hinna ses och spendera tid ihop.

Men i helgen åtgärdade vi det! En lång bilresa till fjälls utan barn, två stugnätter i liten fjällby, och lite fjällvandring ihop. Och det gick hur bra som helst. Varför inte? Men man vill ju känna att det funkar att umgås intensivt också. Och det gjorde det. Vi hade kul och mysigt, var vänner även på hemresan genom länet på väg mot kusten. Hade kul! Skrattade mycket. Jag blir glad av henne.

Men tid att ses… ja det är inte lätt att få ihop. Ändå bor vi i samma stad. Men olika faktorer försvårar.

Det gäller att vara positiv och se möjligheterna. Det finns inget annat.

Här och nu. Vi löser det. Om vi vill.

I rörelse

Fick infallet att läsa upp Karin Boye för min 17-årige son i ett litet fjälltält vid Kebnekaise. Det var fint (tyckte åtminstone jag…).

Tyckte just raderna passade oss, om att man sover bäst på platser där man bara vilar en natt. (Jag sov visserligen halvrisigt på knöligt underlag, och det var två nätter vi tältade där, men gillar idén ändå).

I rörelse av Karin Boye

Första versen uppläst av poeten själv.

Resandet

Det är den tiden på året när folk reser bort. Långt bort, Hawaii, eller mer vanliga resmål som Grekland och Spanien. Instagram och Facebook flödar av bilder.

Jag är inte i position ekonomiskt att göra sådana resor. Kanske något i resväg går att genomföra nästa sommar, eller nästa höstlov.

Det är svindlande vilka ekonomiska murar som rest sig efter en separation. Menar: folk reser bort flera gånger per år med sina familjer. Sportlov i fjällen, påsk med kanske, utlandsresa (all inklusive) på sommaren, Londonweekend på höstlovet, en liten extratripp på nyåret…

Kanske 100 000 kronor? Det handlar om stora summor som ska sparas in under arbetsåret. Hur klarar man det?

Jag vet ju egentligen. Man sparar. Även barnbidraget. Man håller ihop, separerar inte. Man bor i hus som man köpt för åratal sedan. Dyrt då men billigt idag, om man jämför. Man bor i sina föräldrars stugor och bjuds med på föräldrars firarresor när de fyller jämnt.

Men viktigast kanske: Man har delade kostnader, dubbel inkomst. Det blir över, går inte bara jämnt ut varje månad.

Det är billigt att hålla ihop.

Men.

Det är många som inte kan, vill eller borde hålla ihop. Det är inte bara ekonomi det handlar om. Och fasen innan man når hyfsad ekonomisk balans igen kan bli långvarig.

Det är många som inte har de här resvanorna. Jag ser det omkring mig. Bra folk som stretar på, hälsar på släkten och gör inrikes resor – eller stannar hemma på loven och turistar i närområdet. Jag är ju sådan själv. Kollega sa att man får resa med ett barn åt gången. Det finns fördelar med det också. Nära kontakt till exempel.

Sedan är ju det hysteriska resandet ett problem i sig. Det är inte hållbart för vår värld.

I sommar blir det släktbesök med midsommarfirande i norr. Det blir fjälltur med son. Det blir någon cykeltävling för egen del i hittills okända norrländska fjällmarker. Lite så. Inte så storslaget, men jag hoppas på några fina dagar på strand vid hav också. Lite hemmaturistande och cykling. Sedan är jag ganska nöjd. Fyra veckor går undan.

Sedan har jag ju en spännande situation

med en annan fin person,

någon som kommit in i min zon

– det kan rentav bli till en relation…

Så jag klarar mig. Jag klagar inte. 😉

At the end of the day, all I want is to love and be loved….